Ledare: Kunskapsnivån måste höjas

Att studieresultaten för våra grundskole- och gymnasieelever rasat har nog knappast någon kunnat undgå. Pisa-undersökningen slog ner som en bomb i början av december 2013, och kom i mångt och mycket att sätta dagordningen för den politiska debatten 2014. Skolan blev valets hetaste fråga och alla talade om att prioritera grundskolan och gymnasiet. Politiker, oavsett partifärg, gjorde sitt allra bästa för att övertrumfa varandra.

Men hur många gånger hörde ni den högre utbildningen nämnas i den utbildningspolitiska debatten? Troligtvis inte särskilt många gånger alls, kanske rentutav inte en enda gång. För den högre utbildningen var inte alls särskilt het i valrörelsen. Även om den borde. För även ute på våra högskolor och universitet råder det kunskapskris. Detta är i och för sig inte särskilt konstigt eftersom de elever som lämnar gymnasieskolan i hög grad söker sig vidare till högre utbildningar. Kunskapskrisen i grundskolan och gymnasieskolan följer så att säga med in i våra högre lärosäten.

Nu finns det tyvärr inga Pisa-undersökningar som kan fungera som katalysator för debatten kring kunskaps- och resultatutvecklingen inom den högre utbildningen. Men det skulle behövas just den formen av tändvätska för att få upp temperaturen kring denna fråga. Men på DN Debatt kunde man den 26 februari läsa ett intressant debattinlägg just i denna fråga under rubriken ”Universitetsreform behövs för att höja kunskapsnivån”, skriven av Anders Björnsson m.fl.

Undertecknarna av debattartikeln konstaterade att det verkar vara en allmän uppfattning bland stora grupper av universitetslärare och akademiska forskare att studenternas förkunskaper sjunker och att studenterna får allt svårare att ta till sig undervisningen. Det handlar bland annat om låga studiefärdigheter och bristande språkbehandling. Vidare tar de upp problemet med att svenska studenter som studerar på heltid inte behöver lägga tid och engagemang motsvarande heltidsstudier för att klara av att få ut sin examen. Enligt den rapport som Högskoleverket tog fram 2011 så var det endast mindre än en tredjedel av studenterna som lade ner fyrtio timmar eller mer per vecka på sina studier.

Men problemen stannar inte vid studenternas försämrade förutsättningar att ta till sig undervisningen och bristande engagemang för studierna. Problembilden förstärks, menar artikelförfattarna, av det resursfördelningssystem som tillämpats sedan början av nittiotalet, där en stor del av ersättningen till lärosätena grundas på helårsprestationer. När en elev får sextio högskolepoäng från sitt lärosäte, vilket är måttet på heltidsstudier under ett år, så tickar ersättningen för denna prestation in till lärosätet.

Problemet med detta system är att det är den enskilde läraren som fastställer vilka kunskapskrav som gäller för de enskilda kurserna och den enskilde läraren kan uppleva en press på sig att inte underkänna studenterna eftersom lärosätets intäkter då minskar. Det finns således ett felaktigt incitament inbyggt i hela resurssystemet som kan innebära att kunskapskraven pressas nedåt.

De sex undertecknarna av artikeln på DN Debatt, i huvudsak professorer, lanserar ett antal intressanta förslag på reformer som skulle kunna bidra till att höja kunskapsnivån hos studenterna på högre utbildningar. En del förslag som de presenterar borde genomföras medan andra är direkt förkastliga och bör förpassas till papperskorgen direkt.

Om man ska börja med de förslag som direkt ska avfärdas så gäller det införande av en begränsad studieavgift för att kunna höja kvaliteten på utbildningen. Från ett socialdemokratiskt perspektiv skulle detta stå direkt stå i strid med vår uppfattning att den högre utbildningen ska vara öppen för alla oavsett socioekonomiska förutsättningar. Det handlar för oss om en ren och skär demokratifråga. Behöver den högre utbildningen resurstillskott för att klara utbildningskvaliteten måste detta lösas via de statliga anslagen.

När det gäller de förslag som borde beaktas så handlar det först och främst om att införa studieprogram på internationell spetsnivå som de facto kräver heltidsstudier, införande av vad de sex artikelförfattarna kallar för ett ”propedeutiskt basår” som ska syfta till att höja inträdeskompetensen hos studenterna, öka möjligheterna för de enskilda lärosätena att införa egna antagningskrav, införa extern betygssättning för att säkerställa att bedömningen av studenternas prestationer inte urholkas samt att införa en enhetlig betygsskala så att det blir möjligt att jämföra resultaten mellan olika lärosäten.

Att öka jämförbarheten, genom att införa enhetliga betygssystem, mellan de olika högre lärosätena är viktigt för att såväl staten som uppdragsgivare som för studenterna. Inför man också extern betygssättning så borde man i högre grad än idag kunna säkerställa att kunskapskraven inte urholkas som en effekt av det resursfördelningssystem som tillämpas. De reformförslag som artikelförfattarna presenterar är en god start. Naturligtvis måste det till mer för att kunna komma till rätta med den kunskapskris som råder inom den högre utbildningen. En åtgärd som inte berörs i debattartikeln är någon form av garanterad undervisningstid för studenterna. Detta borde också tas upp till prövning då trenden över lång tid har varit att studenterna får allt mindre lärarledd tid på sina utbildningar.

Om Sverige ska bli den kunskapsnation som den rödgröna regeringen strävar efter så måste utbildningssystemets alla delar fungerar. Därför måste vi också diskutera den högre utbildningen – inte bara förskola, grundskola och gymnasium.