Nästan på dagen är det nio år sedan jag skrev min första krönika här på ledarsidan i NSD.Jag skrivit kontinuerligt och fått både ros och ris för mina texter.
Mina texter har citerats och lockat till eftertanke, skratt och gråt eller ”flänn” som man säger i och runt den stad som denna krönika också handlar om. Jag har också fått smaka på klassförakt samt både hat och hot från högerextrema läsare.
Det här blir min sista krönika på ledarsidan i NSD. Jag kommer fortsätta skriva fast i andra plattformar.
Luleå och Norrbotten har en stor plats i mitt hjärta. Luleå är och kommer alltid att vara där jag kommer ifrån, där jag växte upp och känner mig hemma. Jag har flyttat ganska många gånger.
Nu är det dags för ett nytt flyttlass, den här gången till Skellefteå. Frugan har fått jobb på batterifabriken och Skellefteå kommun har anställt mig som undersköterska.
Skellefteå sjuder av optimism, växer och lockar till sig många som vill arbeta och leva där. Vi lämnar inte Luleå helt, vi behåller fritidshuset i Råneås vackra älvdal. Jag gillar folket där, det ibland hårda och karga att inte ”köpa allt” som kommer från stadshuset. De ifrågasätter, vill göra saker och ting själva.
Jag jobbade i 12 år inom grafisk industri i Luleå. Värvades sedan till fackföreningsrörelsen med anställning i 17 år, följt av fyra års vistelse och boende i Sydafrika.
När jag kom tillbaka till Luleå sökte jag mig till äldreomsorgen och har stannat kvar där, med ett gästspel som S-ombudsman i Luleå. Fem år går fort.
Jag är på en resa utan slutdestination, en resa som är trevlig och gör mig nyfiken. Resan har tagit mig från industrin till den offentliga sektorn med specialisering inom äldreomsorgen där vi män är i minoritet. En helt annan värld än industrin. Ett tungt jobb där jag känner mig både bra och behövd.
Norrbotten och Västerbotten har mycket gemensamt. Avståndet mellan oss och omvärlden behöver minska tidsmässigt så det blir lättare för folk att mötas och varor att fraktas. Därför känns det riktigt bra nu när vår S-ledda regering tar initiativ att förverkliga den sista och viktiga sträckan – Norrbotniabanan. Vi är många som stridigt om det här i mer än 30 år.
Tyvärr kan det ta oerhört lång tid inom politiken, i det här fallet extra lång tid med borgerliga regeringars motstånd till att hela Sverige ska leva. Det tar tyvärr extremt lång tid att bygga själva järnvägen.
Norrbotniabanan är ett tydligt exempel på att vi här uppe i norr behöver S-ledda regeringar framöver också.
Tack för ordet!