Sverige är ett land som många gånger slår sig för bröstet när det gäller tillgänglighetsarbetet för personer med olika former av funktionsnedsättningar. Den 24 juni år 2014 beslutade den svenska riksdagen om att införa bristande tillgänglighet som en ny diskrimineringsgrund i den svenska diskrimineringslagstiftningen. Med bristande tillgänglighet avses i detta sammanhang att en person med funktionsnedsättning missgynnas därför att man inte gjort skäliga tillgänglighetsåtgärder för att personen ska komma i en jämförbar situation med personer utan funktionsnedsättning. Vilka åtgärder som är skäliga bedöms utifrån bland annat lagens krav på tillgänglighet samt praktiska och ekonomiska förutsättningar.
Bristande tillgänglighet som diskrimineringsgrund gäller för alla de områden som diskrimineringslagen täcker med undantag för tillhandahållande av bostäder, det vill säga; Arbetslivet, utbildning, arbetsmarknadspolitisk verksamhet och arbetsförmedling utan offentligt uppdrag, start eller bedrivande av näringsverksamhet, yrkesbehörighet, medlemskap i vissa organisationer, varor och tjänster (utanför privat- och familjelivet), anordnande av allmän sammankomst eller offentlig tillställning (exempelvis marknader, mässor eller konserter), hälso- och sjukvården, socialtjänsten, färdtjänst och bostadsanpassningsbidrag, socialförsäkringssystemet (Försäkringskassans tjänster), arbetslöshetsförsäkring, statligt studiestöd, värn- och civilplikt samt offentlig anställning.
Jägareförbundet i Norrbotten har vid sitt årsmöte den 21 mars uppmärksammat frågan om dispenser för att få nyttja hjälpmedel i form av terrängfordon i samband med jakt för personer med funktionsnedsättningar. Jägareförbundet menar att detta handlar om diskriminering av funktionsnedsatta jägare då de inte får samma möjligheter att delta i jakt som personer utan funktionsnedsättningar. Den bristande tillgänglighet som uppstår när jägare med funktionsnedsättningar inte kan delta i jakten på grund av bristande tillgänglighet faller inte under diskrimineringslagen, men inte desto mindre handlar det om faktisk diskriminering av jägarna.
I intervjuer i TV, tidningar och radio har det framgått att olika länsstyrelser hanterar dispensfrågan olika, och att viljan att bevilja dispenser varierar avsevärt. Så får det naturligtvis inte vara. Inte heller får det vara så att jägare med funktionsnedsättningar hindras från att delta i jakt bara för att dispenser för hjälpmedel inte lämnas. Det rimmar verkligen illa med de svenska tillgänglighetsambitionerna.
Det är uppenbart att den rödgröna samarbetsregeringen måste agera i denna fråga och se till att lagstiftning och förordningar förändras på sådant sätt att det står klart för de myndigheter som hanterar dispensfrågorna dispensgivningen ska utgå från tillgänglighetsprincipen. Det handlar nämligen om att alla personer, oavsett om de har funktionsnedsättningar eller inte, ska ha möjlighet att nå full delaktighet i hela samhällslivet.
Möjligheten att kunna delta i jakt kan för vissa synas vara en fråga av minimal betydelse, men det är det absolut inte för den person som bär på ett brinnande jaktintresse. För dessa jägare handlar frågan om att få möjlighet att delta i jakt om rätten till ett värdigt liv och om livskvalitet. Det får vi aldrig glömma.