På måndagen stod det klart att Folkpartiet beslutat lämna försvarsförhandlingarna mellan regeringen och de fyra borgerliga partierna då partiet bedömde möjligheterna att få till stånd en överenskommelse som Folkpartiet kunde acceptera. I en kommentar till Dagens Nyheter säger Folkpartiets försvarspolitiske talesperson Allan Widman följande: ” I dag blev uppenbart att det som tonade fram inte var i närheten av våra ingångsvärden.” Folkpartiet bedömde uppenbarligen att det skulle vara omöjligt att få med regeringen på höjningar av försvarsanslagen i den storlek som FP förespråkar.
Hur stora höjningen av försvarsanslagen ska bli är nämligen huvudpunkten för de pågående försvarssamtalen. Regeringens ingångsvärde i förhandlingarna är en höjning på 6,2 miljarder kronor medan Folkpartiet kräver höjningar på 17 miljarder kronor. Moderaterna befinner sig i mellanskiktet med krav på höjningar i tiomiljardersklassen. Utöver krav en på större höjningar av försvarsanslagen har de fyra borgerliga partierna också krävt att ett medlemskap i Nato ska utredas.
Ryktena säger att regeringen höjt sitt anslagsbud i förhandlingarna samtidigt som man säger sig vara beredda att utreda internationella försvarssamarbeten utan att nämna Nato specifikt. Redan detta är, om ryktena är sanna, stora eftergifter gentemot de fyra borgerliga partierna. Men uppenbarligen räcker inte detta för Folkpartiet. Man ska ha allt eller inget. e tre övriga partierna på den borgerliga sidan lämnar inte i dagsläget försvarsamtalen utan vill i stället försöka påverka försvarspolitiken så mycket som möjlighet för att i slutändan ta ställning till det slutresultat man kommit fram till under förhandlingarna.
Folkpartiets agerande är ytterst intressant. Man försöker profilera partiet som nationens främste försvarare genom att lägga sig högst i kraven på anslagsstegen och genom att förespråka ett inträde i Nato. Men nog klingar den folkpartistiska lovsången till försvaret en aning falskt. Det är bara att titta på vad som hände under de åtta åren med alliansregering. Inte fick försvarsdepartementet direkt mer resurser för att förstärka landets försvarsförmåga. Tvärtom var det så att försvarsbudgeten fick känna på hyveln under alliansens styre. Och inte stormade Jan Björklund ut från alliansmötena i indignation över den njugga behandlingen av försvaret. Och inte satte regeringen igång någon utredning om ett medlemskap i Nato heller.
Nog osar den folkpartistiska försvarspolitiken en hel del hyckleri just nu. Tonläget är högt, och kritiken mot regeringen är svidande. Men frågan som hänger i luften är hur Folkpartiet kunde sitta kvar i den alliansregering som faktiskt i hög grad bidrog till försvarets nedrustning. Uppenbarligen är det en måttstock som gäller för Folkpartiet när man sitter i regeringsställning och en annan i opposition. Det är också uppenbart att det är viktigare för Allan Widman och Jan Björklund att få slå på stora trumman för sin plakatpolitik i stället för att påverka försvarspolitiken i så hög grad som möjligt. Trovärdigheten för Folkpartiets agerande i försvarspolitiska frågor har fått sig en ordentlig törn, men frågan är om detta inte också spiller över på partiets trovärdighet i övrigt också.