Efter alliansens valnederlag i höstens riksdagsval har mycket hänt inom svensk borgerlighet. Redan på valnatten meddelade statsminister Fredrik Reinfeldt sin avgång som moderatledare i samband med att han erkände sig besegrad. Efter detta drabbades Moderaterna av en våg av avhopp. Ledande moderatprofiler meddelade på löpande band att de skulle lämna politiken, vilket i sig kanske inte är så konstigt efter åtta år med regeringsinnehav där man kunnat påverka och man nu hade att se fram mot fyra års ökenvandring i opposition.
I förra veckan kom beskedet om att Göran Hägglund under julledigheten bestämt sig för att efter elva år lämna partiordförandeskapet hos Kristdemokraterna. I och med detta blev han den siste av de ursprungliga alliansledarna att avgå. I samband med beslutet i KD:s partistyrelse att utlysa ett extra riksting så valde också hela styrelsen att ställa sina platser till förfogande.
I och med Hägglunds avgång är nu Jan Björklund den borgerliga partiledare som suttit längst. Förvisso har han bara sju år på nacken som ledare för Folkpartiet, och är inte i detta hänseende någon förbrukad partiledare. Men det intressanta i kråksången när det gäller Folkpartiet är deras förhållande till partiledarbyten. Rent allmänt tycks den folkpartistiska partikulturen ha ett annat drag när det gäller partiledarbyten än vad de flesta andra svenska etablerade partier har. Rent allmänt verkar det inom svensk politik finnas ett ”motstånd” mot att alltför ofta byta partiledare och framförallt verkar partikulturen hos de flesta präglas av att det är partiledaren själv som avgör när det är dags för ett byte.
Inom Folkpartiet verkar det däremot inte vara partiledaren som i lika hög grad avgör när det är dags för ett byte. Ett exempel på detta är hur det gick till när Lars Leijonborg fick silkessnöret och fick avgå som partiledare. Den interna kritiken blev till slut så stark att det blev omöjligt för honom att stanna kvar.
Frågan är nu om samma sak är på väg att hända för Jan Björklund. Den interna kritiken mot honom märks nu öppet. Partistyrelseledamoten Frida Metso Johansson, tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet, utmanade honom öppet på debatt i SVT kring integrationspolitiken. Några dagar senare erkänner såväl den tidigare ministern Birgitta Ohlsson och nuvarande europaparlamentarikern Cecilia Wikström att de är oerhört kritiska till Jan Björklunds utspel kring integrationspolitiken.
Mycket av Jan Björklunds arbete som utbildningsminister i alliansregeringen framstod i mångt och mycket som en kamp mot väderkvarnar. Nu verkar detsamma gälla hans ledarskap inom det egna partiet. När Don Quijote tillsammans med sin vapendragare Sancho Panza stred mot väderkvarnarna fick Don Quijote se sig besegrad. Frågan är om inte Jan Björklund är på väg att gå samma öde till mötes och att hans dagar som partiledare för FP snart är räknade.