25 februari deltog jag själv i en debatt i SR:s Studio 1 med Johannes Åman, politisk redaktör på Dagens Nyheter (oblib), som är motståndare till kandidaturen. Jag har emellertid mycket svårt att förstå deras argument.
FN är sedan 1945 den organisation som finns för att främja fred och samförstånd mellan världens länder. 193 länder är medlemmar av Förenta Nationerna.
I säkerhetsrådet (förenklat uttryckt: FN:s styrelse) ingår 15 medlemmar. Fem är permanenta (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien). Övriga tio platser väljs om och förnyas vartannat år.
Man kan diskutera de permanenta medlemmarnas roll och vetorätt, liksom mycket annat i FN-maskineriet. Men för små länder är det – trots FN:s fel och brister – bra att ibland kunna ta plats i säkerhetsrådet och driva sina hjärtefrågor.
Det har Sverige även gjort några gånger: 1957–1958, 1975–1976 och 1997–1998. Det har passerat ungefär 20 år mellan de olika tillfällena. Därför känns det som att det är på tiden med en ny kandidatur till säkerhetsrådet. Det borde vara Sveriges tur den här gången.
Utgången är dock inte given. Konkurrensen är stentuff.
Italien och Nederländerna kandiderar till samma plats. Därför finns inga garantier för att den svenska kandidaturen kommer att lyckas. Men det vore dumt att inte försöka.
Det är – för att återvända ett argument från folkomröstningen om EU – bättre att Sverige finns med och hävdar sina intressen vid sammanträdesbordet än att landet inte gör det.
Sverige är ett litet land. Men vi ska inte underskatta vår betydelse. Det finns svenskar som varit med och gjort skillnad i FN.
Ingvar Carlsson var en pådrivare för FN:s barnkonvention. Margot Wallström har uppmärksammat hur kvinnor drabbas i krig och konflikter. Jan Eliasson har slitit hårt som fredsmäklare i många konflikthärdar. Ungefär 80 000 svenskar har deltagit i FN:s fredsbevarande operationer.
Även ett litet och militärt alliansfritt land i norra Europa kan spela en roll i världen.
Häromdagen beskrevs utrikesminister Margot Wallström (S) som en av årets främsta globala politiska tänkare i den amerikanska tidskriften Foreign Policy.
Wallström återfinns på tidningens tio-i-topplista i kategorin ”beslutsfattare” och uppmärksammas för Sveriges feministiska utrikespolitik.
Det är ett perspektiv som behövs även i FN:s säkerhetsråd. Ökad jämställdhet och kvinnors rättigheter är en av nycklarna till en bättre värld.
FN:s jordbruksorgan FAO har visat att om kvinnorna får lika stort inflytande som männen över pengarna så ökar skördarna.
Världsbanken skriver i en rapport att jämställdhet är en förutsättning för mer tillväxt och minskad fattigdom i U-länderna.
OECD:s biståndsorgan DAC konstaterar att kvinnor i fattiga länder investerar dubbelt så mycket som män i lokalsamhället och den egna familjen.
Av varje tjänad hundralapp återinvesterar kvinnor 90 kronor. Männen återinvesterar bara 30–40 kronor.
Därför skulle det verkligen inte skada om säkerhetsrådet får åtminstone en medlem som står upp för en feministisk utrikespolitik. Världen behöver tala mer – inte mindre – om kvinnors roll för fred, demokrati och utveckling.