”Oavsett var i världen vi är när vi kopplar av och laddar upp oss vill vi dock inte bli påminda om världens alla hemskheter som krig, svält och fattigdom.”
Ovanstående citat är hämtat från insändaren ”Vad tänker ni göra åt tiggeriet?”, skriven av Anders Nordin, Skolpartiet i Piteå, som pubilcerades i Piteå-Tidningen i måndags. Bakgrunden är den motion som Anders Nordin skrivit i frågan och som är på väg upp för behandling inom kort.
Utgångspunkten för Nordins insändare är att Piteå är en av Sveriges mest fantastiska sommarstäder och att det vore eländigt om de tiotusentals turister som kommer hit ska behöva mötas av tiggande människor på våra gator och torg. För när vi semestrar så vill vi inte bli påminda om världens alla hemskheter.
Målet för Anders Nordin är att få bort det synliga tiggeriet genom effektiva insatser för tiggarna i deras egna hemländer. Tyngdpunkten i det Anders Nordin skriver såväl i insändaren som i motionen kan dock inte vara insatserna i hemländerna, eftersom detta långt utanför den kommunala kompetensen. Piteå kommun får inte hålla på med sådant oavsett hur välmotiverad själva insatsen än kan vara. Den substans som kvarstår i Nordins insändare och motion är således insatser för att hindra dessa människor att sitta framför våra fötter på gator, torg och utanför våra affärer. Allt i omtanke om besökarna till vår vackra sommarstad.
När Anders Nordin skriver ”Sommaraktiviteter spenderar pengar och därmed kommer ännu fler tiggare hit. En tiggare utanför varje öltält och utanför varje gatucafé? Vad är det för bild man tänker ge de tusentals fotbollsspelande ungdomarna när de paraderar på gågatan och går och handlar i någon affär?” ger det ytterst dålig smak i munnen. Jag tror att den stora merparten av de besökare som kommer hit till vår stad är vana vid tiggare så chocken kommer inte att bli särskilt stor när de ser ”våra” tiggare. Den känsla som dröjer sig kvar efter att ha läst Nordins insändare är att det i hög grad är han själv som vill bli påmind om den värld som finns utanför femtioskyltarna i Piteå, och att det är därför som han är så mån om att få bort dem från våra gator.
De båda kommunalrådens svar på insändaren var klockrent. De konstaterar klarsynt att det inte är förbjudet att tigga i vårt land och att kommunen inte kan sätta sig över svensk lag. De skriver också: ”För oss är inte problemet att vi ser fattigdomens nakna sanning. Problemet är att det finns så stora orättvisor och klasskillnader i världen att det lönar sig för dessa människor att resa 200-300 mil för att sitta på gatan och tigga sommar som vinter.” De slår så att säga huvudet på spiken.
Visst är vi många som berörs av de tiggande människorna på våra gator och vi reagerar på olika sätt. En del reagerar med att bli illa berörda, en del kan tycka att det är obehagligt, och andra blir störda. Men lösningen på problemet är inte att vi förbjuder dem att sitta framför våra fötter och utanför våra affärer. Men det är klart att om man vill sticka huvudet i sanden, blunda för fattigdomen och låtsas som ingenting, så är det klart mycket lättare om tiggarna inte finns där i ens vardagsverklighet. Och vad blir nästa steg om man kommer på att man inte vill låta turister bli påminda om sjukdomar, åldrande, handikapp, övervikt? Ska de människor som inte passar in i ”mallen” också sopas under mattan och gömmas undan i osynlighet? Visst är det att hårdra saken, men frågeställningen är inte helt irrelevant.