Inför det toppmöte som EU skulle samlas till för att bland annat fastställa de gemensamma klimatmålen för EU-länderna skulle det svenska förhandlingsmandatet fastställas i riksdagens EU-nämnd. Mötet i EU-nämnden blev minst sagt rörigt och statsminister Stefan Löfven gjorde inte ett av sina bättre framträdanden i nämnden. Stundtals var förvirringen stor kring vilket förhandlingsmandat som Stefan Löfven sökte mandat för.
Detta raljerar Robert Håkansson, en av tre företrädare för Sverigedemokraterna i Piteå, över i den debattartikel som publiceras i dag på sidan fem i denna tidning. Håkanssons beskrivning i sak kring vad som hände på EU-nämnden är riktig. Regeringens linje inför klimatmålsförhandlingarna röstades ner av de fyra allianspartierna och Sverigedemokraterna.
Bakgrunden till förvirringen står att finna i den ärlighet som Stefan Löfven visade inför EU-nämnden. Han sökte i första hand mandat för den klimatpolitik som regeringen verkligen vill föra. Denna klimatpolitik är långt mer ambitiös än den som alliansen och uppenbarligen också Sverigedemokraterna är beredda att föra.
Om Stefan Löfven stannat därvid hade förvirringen inte uppstått. Han hade visserligen blivit nedröstad av en enig höger i EU-nämnden. Och det hade varit det. Nu gjorde i stället Stefan Löfven misstaget att också redovisa vilket resultat han var beredd att acceptera. Det vill säga någon form av andrahandsyrkande om vad Sverige skulle kunna vara beredda att acceptera. Här uppstod den totala förvirringen. Vilket mandat sökte Löfven egentligen?
Hade Löfven agerat som Fredrik Reinfeldt skulle ha gjort i hans ställe så skulle han enbart sökt mandat för regeringens huvudlinje och sedan kommit tillbaka till EU-nämnden och redogjort för orsakerna bakom att han tvingats acceptera en sämre uppgörelse, och allt hade varit frid och fröjd trots att utfallet i slutändan skulle ha blivit detsamma.
Det riktigt problematiska med Stefan Löfvens agerande är inte den förvirrade situationen i EU-nämnden utan snarare den förvirring detta kan ha vållat kring vilka klimatpolitiska ambitioner regeringen har. Vill man gå hårdare fram eller väljare man en fegare politisk linje á la EU-nämndens majoritet. Härom får inte finnas något tvivel, för även om regeringen gång på gång ska bli nedröstad i denna fråga måste regeringen våga stå upp för en ansvarsfull och framtidsorienterad klimatpolitik. Den svenska regeringens linje måste vara kristallklar i alla lägen. Det är den långt ifrån efter debaclet inför EU:s toppmöte.
Att sedan Sverige inte kan få gehör för sin klimatpolitik, inte ens i riksdagens EU-nämnd och än mindre på EU-nivå, får inte hindra regeringen från att föra en ansvarsfull politik för en hållbar framtid. Sverige ska vara ett klimatpolitiskt föredöme oavsett vad Robert Håkansson och hans betongparti SD tycker. Det ansvaret har vi inför kommande generationer.