Finansminister Magdalena Andersson flaggar för en stram budget. Men om Sverige ska nå åter till full sysselsättning måste staten satsa. Det är tid att lämna 90-talspolitiken och dess förlegade regelverk.
Finansministern väckte stor uppmärksamhet i veckan med ett tal om att ladorna stod tomma. Borg tog över stora offentliga överskott och förvandlade dem till underskott. De offentliga underskotten i år väntas uppgå till 91 miljarder. Sverige når inte tillbaka till överskott de närmaste åren, förklarade hon men lovade att överskott var målet på sikt. Finanspolitiska rådet slog ned som en hök på henne. Detta var ett brott mot regelverket, dundrade det.
Magdalena Andersson gör rätt i att bryta mot överskottsmålet. Hennes dystra budskap är emellertid inte hela sanningen och ambitionen att återgå till överskott hotar målet om full sysselsättning. Samtidigt visar Finanspolitiska rådet återigen att det mer liknar en borgerlig tankesmedja än en statlig myndighet.
Det värsta som kan hända är faktiskt inte, såsom Finanspolitiska rådet tycks mena, att Sverige frångår det finanspolitiska ramverket. Det har för länge sedan spelat ut sin roll. Det bör visserligen avskaffas under ordnade former, inte den smygväg som Anders Borg ledde in landet på. Men det värsta som kan hända är inte att dessa regler bryts – utan att vi om fyra år står med samma massarbetslöshet som idag. Risken är att just detta kommer att ske om regeringen håller fast vid ambitionen att återgå till överskott.
Finansministern redovisar å sin sida inte hela bilden och retoriken är politiskt tveksam. Sverige har idag en av Europas lägsta statsskulder. Enligt EU:s sätt att mäta är den på omkring 41 procent av BNP. Eurogruppens motsvarande skuldsättning uppgår till 96 procent. Sverige har dessutom stora finansiella tillgångar och när vi drar de offentliga finansiella tillgångarna ifrån skulderna har Sverige en finansiell nettoförmögenhet på 900 miljarder kronor. Dessa pengar är förstås uppbundna till olika ändamål, men att tala om att landets lador står tomma när tillgångarna vida överstiger skulderna är inte sanningsenligt.
Vad Magdalena Andersson borde skjuta in sig på är inte underskotten i sig. Det är både rimligt och bra med underskott i ett läge av global recession. Men förutsättningen är att pengarna används på rätt sätt. Det är häri bristen finns. Underskotten uppstod för att Borgs skattesänkningar var ofinansierade. Fördelningsprofilen var dessutom sned, och ju ojämlikare inkomstfördelningen blir, desto mindre blir den totala konsumtionen, vilket sänker tillväxten. Skattesänkningarna begränsade även möjligheterna att göra offentliga investeringar. Hög arbetslöshet blev resultatet. Men lösningen på detta är inte stramhet på utgiftssidan, utan en offensiv jobbpolitik och att skatterna och socialförsäkringarna rullas tillbaka så att inkomstfördelningen blir mer jämlik.
Socialdemokraterna har lovat att Sverige ska ha den lägsta arbetslösheten i EU år 2020. Det är ett löfte som förpliktigar och som innebär att full sysselsättning måste bli det överordnade politiska målet. Det kräver i sin tur att också sådant som finanspolitiska ramverk och penningpolitiska prioriteringar måste ses över. Låt mig ta två exempel.
Det finns ett historiskt samband i Sverige som säger att om investeringarnas andel av BNP varaktigt stiger med en procentenhet, faller arbetslösheten med ungefär lika mycket. Det innebär att om den offentliga sektorn varaktigt ökar sina investeringar – exempelvis i infrastruktur och byggande – med 70 miljarder per år, bör arbetslösheten falla med omkring två procentenheter. Men det här låter sig inte göras. Ty det finanspolitiska ramverket är heligt. ”Alla reformer ska finansieras fullt ut”, säger Magdalena Andersson. En lånefinansierad satsning idag som skulle kunna förbättra tillväxt och sysselsättning imorgon kan alltså inte göras, även om den på sikt är självfinansierad och bidrar till att öka långsiktig konkurrenskraft och sysselsättning.
Mitt andra exempel är penningpolitiken. Sveriges penningpolitik grundas i den omtvistade föreställningen att det finns en naturlig arbetslöshet (ibland kallad jämviktsarbetslöshet). Den uppskattas vara nästan sju procent. Om arbetslösheten blir lägre än så, höjer Riksbanken räntan så att arbetslösheten ökar. Hur tänker sig egentligen Socialdemokraterna få ner arbetslöshet till omkring fyra procent, när vi samtidigt har en Riksbank som har i uppgift att höja arbetslösheten om den kommer under sju procent?
Det är inte underskottet som är det primära problemet, utan hur de lånade pengarna används och att finanspolitiken och penningpolitiken omgärdas av regler som ger kortsiktig balans men som på lång sikt hotar tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning.
Socialdemokraterna har ett val att göra under de närmaste åren: stå fast vid gamla regler och gammal politik och misslyckas med sitt sysselsättningsmål eller tänka nytt och ha en chans att hålla vad de lovat.