För några veckor sedan kom det historiska beskedet att Riksbanken sänker sin viktigaste styrränta, reporäntan, till noll procent. Detta innebär att det blir gratis för bankerna att låna pengar hos Riksbanken. Förhoppningen är att detta stimulansmedel ska hjälpa till att få snurr på den svenska ekonomin. Riksbankens mål för inflationen är att den ska ligga på två procent.
Men hur ser förutsättningarna för att Riksbankens räntenolla ska kunna bidra till att inflationen stiger? Tyvärr ser de inte särskilt ljusa ut. Riksbankens räntepolitik har hittills inte gett de effekter som man hoppats på. Under oktober månad rådde deflation. Konsumentprisindex sjönk med 0,1 procent. Deflationen under september månad var ännu större. Den låg denna månad på 0,4 procent. Detta innebär att priserna sjunker.
Varför är då långvarig deflation problematisk för ett lands ekonomi? Den största faran med långvarig deflation som inte är utbudsdriven är att denna hämmar investeringsviljan hos företagen. Detta förstärker i sin tur den efterfrågeunderskott som råder i ekonomin. Detta förstärker i sin tur den ekonomiska nedgång som råder. I kombination med detta har företagen ingen annan möjlighet att kompensera för minskade intäkter än genom personalminskningar, då sänkning av de nominella lönerna är mycket svårt att åstadkomma. Även detta bidrar till att minska efterfrågan på varor och tjänster i samhället. Den negativa spiralen snurrar allt fortare.
En annan risk med deflation är att man kan fastna i en lång period med så kallad ”likviditetsfälla”, det vill säga en situation med nollränta, deflation och förväntningar om låg inflation eller till och med deflation. . Trots en styrränta på noll blir realräntan för hög, med fortsatt deflation och hög arbetslöshet som följd. Detta har exempelvis drabbat Japan vilket har fått den japanska ekonomin att stagnera under lång tid
Sverige måste undvika att hamna i en situation liknande den som Japan hamnat i. Trots lång tid med nollränta har den japanska ekonomin gått i stå. Erfarenheterna av den japanska krisen är att det inte räcker med penningpolitik för att kunna få snurr på ekonomin. Ekonomin måste stimuleras och långvarig efterfrågestyrd deflation måste undvikas. En möjlig väg skulle kunna vara att förstärka efterfrågan på varor och tjänster genom att använda löneutvecklingen till att stimulera ekonomin. Detta har varit tabu under lång tid. I stället har mantrat om låga reallöneökningar för att bibehålla konkurrenskraften varit det allenarådande. Under 2000-talet har löneökningarna, med produktivitetsökningarna borträknade, legat på cirka en procent. Visst har detta bidragit till ett stort bytesbalansöverskott. Men samtidigt bidrar det till låga inflationsförväntningar.
Ett effektivt sätt att höja inflationen så att den närmar sig Riksbankens inflationsmål vore att höja lönerna. Detta skulle nämligen stärka efterfrågan på varor och tjänster. Skulle man dessutom göra stora satsningar på välfärden i den offentliga sektorn skulle efterfrågan drivas på ytterligare. Naturligtvis kostar detta i ett första skede, men sett över längre tid är långvarig deflation långt mycket mer påfrestande för ekonomin. Så den rödgröna regeringen måste våga satsa. Att fortsätta med den ekonomiska politik som alliansregeringen betyder bara att man accepterar deras ekonomiskpolitiska analys fullt ut. Minskad löneandel i ekonomin och krympt offentlig sektor ligger långt från socialdemokratisk politik.