För 18 år kom Socialdemokraterna och Centerpartiet överens om att införa det så kallade överskottsmålet för de offentliga finanserna vilket innebar att de offentliga finanserna skulle ge ett överskott på en procent av BNP under en konjunkturcykel. Sedan dess har överskottsmålet, som är en del av det finanspolitiska ramverket, i det närmaste kommit att framstå som heligt. Under senare tid har dock överskottsmålet kommit att ifrågasättas i allt bredare kretsar och framstående ekonomer har ifrågasatt målets effektivitet och i allt högre grad kommit att beskriva överskottsmålet som en möjlig hämsko för den ekonomiska utvecklingen i vårt land.
Hittills har responsen, från politiskt håll, på ifrågasättandet av överskottsmålet varit svag. I den senaste valrörelsen tävlade de ledande politiska företrädarna i vårt land närmast om att framstå som de yttersta beskyddarna av överskottsmålet. Men nu verkar i vart fall finansminister Magdalena Andersson (S), statsminister Stefan Löfven (S) och biträdande finansminister Per Bolund (MP) ha sansat sig i och med att de ger Konjunkturinstitutet i uppdrag att utreda effekterna av en övergång till ett sparande i balans i stället för ett fortsatt tillämpande av överskottsmålet.
Det är inte en dag för tidigt. I det ekonomiska läge som vårt land befinner sig i är det inte ändamålsenligt att bromsa in ekonomin för att kunna uppnå överskottsmålet. Det som i stället behövs är stimulanser i ekonomin som kan få hjulen att snurra snabbare.
Att regeringen nu verkar vara beredd att överge överskottsmålet innebär inte att man släpper greppet om ekonomin. Försvaret av långsiktigt hållbara finanser fortsätter eftersom en stabil ekonomi som omvärlden har tilltro till är en av garanterna för det svenska välfärdssystemet. Om Sverige som land ska klara av att hantera de tider när det blir lågkonjunktur eller ekonomisk kris så krävs ett långsiktigt ansvarstagande. Först när den stabiliteten uppnåtts förmår staten klara alla sina åtaganden i svåra tider.
När målet för det finansiella sparandet 1997infördes av den socialdemokratiska regeringen i samarbete med Centerpartiet angavs tre huvudsakliga motiv; Att återställa förtroendet för de offentliga finanserna och minska behovet av utländsk upplåning, att ge utrymme för stabiliseringspolitik och att bidra till att det offentliga skulle kunna möta den demografiska utmaningen framöver.
Som Magdalena Andersson konstaterade vid tisdagens pressträff att förtroendet för de svenska offentliga finanserna är mycket gott och att den offentliga sektorns bruttoskuld har minskat från cirka sjuttio procent av BNP när överskottsmålet infördes till drygt fyrtio procent år 2006. Hon konstaterade också att ett förändrat mål inte äventyrar utrymmet för stabiliseringspolitik utan ger tillräckligt utrymme för att gasa när det behövs och bromsa i andra skeden. När det gäller den demografiska utmaningen konstaterade finansministern helt frankt att den situation som överskottsmålet skulle förbereda för är verklighet idag. I och med att befolkningen är äldre så skulle ett bibehållet överskottsmål innebära att det statliga sparandet skulle behöva öka i tider av lägre sparandegrad i ålderspensionssystemet.
Nu är ett slopat överskottsmål inget som skulle lösa de ekonomiska problemen i den svenska ekonomin på kort sikt. Men det skulle frigöra ett utrymme för att kunna genomföra viktiga framtidsinvesteringar i järnvägar, bostäder, forskning, utbildning och klimatomställning. Även om man skulle lämna överskottsmålet skulle reformer i närtid behöva finansieras krona för krona för att inte äventyra förtroendet för den svenska ekonomin. Det ska vi vara medvetna om. Men signalvärdet i en omläggning från överskottsmålet till en lägre målnivå ska inte underskattas. Regeringens budskap är tydligt. Man kommer att ta ansvar för de offentliga finansernas hållbarhet samtidigt som man också tar ansvar för tillväxten och välfärden. Det känns tryggt inför framtiden.