Det svenska utjämningssystemet för att kunna garantera en likvärdig service på kommun- och landstingsnivå fyller snart femtio år. 1966 kom det första utjämningssystemet på plats, vilket var långt ifrån så omfattande som det nuvarande är. 1996 införde den socialdemokratiska regeringen, efter att initiativet till den utredning som mynnade ut i förslaget tagits av regeringen Bildt, det utjämningssystem som kommit att utvecklas till det system vi ser idag. Den avgörande skillnaden gentemot dagens system är utjämningssystemet á la 1996 var helt mellankommunalt. Utjämningen skedde mellan kommunerna medan staten endast fungerade som bankir vid transaktionerna mellan kommunerna. Det nuvarande systemet bygger däremot på att staten ”finansierar” utjämningen i inkomstutjämningssystemet.
Dagens utjämningssystem har två grundläggande byggstenar, inkomstutjämning och kostnadsutjämning. I inkomstutjämningssystemet står staten, genom de pengar som tidigare slussades till kommunerna via specialdestinerade statsbidrag, för lejonparten av finansieringen. För 2014 kommer 88,5 miljarder kronor från staten och 4,235 miljarder från det landsting och de fjorton kommuner som betalar avgift till inkomstutjämningssystemet. Samtliga övriga kommuner och landsting ligger under 115 procent av medelskattekraften i landet och får i stället bidrag från systemet.115 procent är nämligen den nivå som gäller som gräns i utjämningssystemet.
När det gäller kostnadsutjämningssystemet är detta helt mellankommunalt. Utjämning sker för de viktigaste verksamhetsområdena och då enbart för den så kallade strukturkostnaden. Utjämningen kompenserar således inte för, och ska inte heller kompensera för, skillnader i kvalitet, effektivitet, ambitioner eller avgiftsnivåer. 2014 omfattar den mellankommunala omfördelningen sex miljarder kronor för kommunerna och två miljarder för landstingen. Störst betydelse för utfallet på kommunal nivå har äldreomsorgen och på landstingsnivå hälso- och sjukvården.
Kostnadsutjämningssystemet är komplext och bygger på långt över etthundra parametrar, vilka beräknas oberoende av varandra och helt oberoende av utfallet i inkomstutjämningssystemet. De fem områden som utgör den absoluta tyngdpunkten i kostnadsutjämningen är; Förskola, grundskola, gymnasieskola, individ- och familjeomsorg samt äldreomsorg. Mest avgörande för utfallet inom de enskilda områdena är befolkningens ålderssammansättning.
Så långt hur systemet är uppbyggt. Nu över till mytbildningen kring utjämningssystemet. Den viktigaste myten är att omfördelning sker från övriga landet till Norrland, och då framförallt från Stockholmsområdet till Norrlands inland. Visst är det så att den stora merparten av de kommuner som får betala in pengar i inkomstutjämningssystemet, och det enda landstinget, återfinns i Stockholmsområdet. Men det är ändå så att tjugo Stockholmskommuner tillhör mottagarna i systemet. Det är till och med så att enbart Botkyrka och Huddinge tillsammans får lika mycket i utjämningsbidrag som hela Norrbotten får som en effekt av befolkningstalen.
Norrbottens och Västerbottens län får tillsammans utjämningsbidrag på 4,19 miljarder kronor för 2014, Stockholms län 4,58 miljarder kronor och Malmö kommun 4,26 miljarder. Stockholms stora tal beror på en befolkning på över två miljoner personer och Malmös på att befolkningens skattekraft är så otroligt låg. De stora summorna i utjämningssystemet går 2014 till Skåne med 11,7 miljarder kronor och till Västra Götaland med 10,4 miljarder kronor. Vi kan därför en gång för alla krossa myten att utjämningssystemets till största del innebär att pengar går från Stockholm till Norrland.
En annan myt som framförallt moderater i Stockholmsområdet odlar, men som också socialdemokrater i Stockholms stadshus från tid till annan också anslutit sig till, är att Stockholmarnas skattepengar går till att finansiera lyxkonsumtion i Norrlandskommunerna. Det talas om allt från att Danderydsbor får bekosta ishallar i Norrlands inland till att hålla upp personaltätheten i skola, vård och omsorg på nivåer som aldrig skulle komma ifråga i Stockholmsområdet. Detta är kvalificerat svammel. Kostnadsutjämningssystemet utjämnar enbart strukturella skillnader som anses som ej påverkbara. I detta hänseende är det dock anmärkningsvärt att utjämningssystemet till viss del kompenserar för olika lönestruktur i landet. Sällan hör man någon stockholmare tala högt om att norrlänningarna är med om att finansiera högre löner inom offentlig sektor i exempelvis Stockholmsområdet. Men det är effekten av en av systemets parametrar.
En tredje myt som måste krossas är den om att kommuner som förlorar på inkomstutjämningen kompenseras genom kostnadsutjämningen. Systemet är helt skilda åt och beräknas oberoende av varandra. På samma sätt fungerar det mellan de olika parametrarna inom kostnadsutjämningssystemet där de beräknas var för sig innan totalutfallet räknas ihop.
Nu när myterna om utjämningen är krossade kan vi väl äntligen ägna oss åt själva grunden för utjämningssystemet, nämligen frågan om vi ska sträva efter att se till att alla kommuner och landsting har en likvärdig grundförmåga att leverera service till medborgarna och när svaret blir ja på denna fråga ägna kraften åt att diskutera vilken ambitionsnivå vi ska ha kring utjämningen. Därefter kan vi ägna oss åt den tekniska utformningen av själva utjämningssystemet.
För mig som socialdemokrat är svaren självklara. Alla kommuner ska ha ekonomiska förutsättningar att förse medborgarna med en i grunden likvärdig service. För att åstadkomma detta krävs en ambitiös utjämning av skillnaderna i befolkningens skattekraft. Utöver detta behövs ett enklare system för kostnadsutjämningen som i huvudsak tar sin utgångspunkt i de demografiska skillnader som finns mellan landets kommuner och landsting. Ju enklare desto bättre. På så sätt kan vi komma bort från medveten spridning av lögner och myter kring effekterna av utjämningssystemet.