För första gången i modern tid ligger styrränta på minus. I går meddelade Riksbankens ordförande Stefan Ingves att reporäntan sänks till minus 0,1 procent. Det betyder att bankerna får betala för att sätta in pengar på Riksbanken. Syftet är att bankerna i högre grad ska låna ut till företag och privatpersoner för att öka konsumtionen och få fart på ekonomin.
Redan när styrräntan under förra året sänktes till noll stod det klart att Riksbanken snart tömt ut alla sina möjligheter. Ansvaret för att få fart ekonomin är politiskt.
Sedan en tid tillbaka står det klart att regeringen kan ta lån till en ränta på 0,6 procent. Det är alltså närmast gratis för staten att ta lån. Samtidigt finns stora behov av investeringar. Bostadsbristen är enorm. Det behövs byggas 35 000-40 000 bostäder per år enligt statens bostadskreditsnämnd. Nära hälften av landets kommuner uppger att de har bostadsbrist. Det behövs stora investeringar i järnväg, kollektivtrafik och infrastruktur för att binda ihop landet och göra det möjligt för fler att resa kollektivt. Välfärden går på knäna och mer personal behövs i både sjukvård och skola. Samtidigt rinner tiden ut för att stoppa klimatförändringar. Det behöver göras en grön omställställning. Nu. Och om dessa investeringar görs kan också arbetslösheten pressas nedåt.
Att, som den bortröstade högerregeringen, ta lån för att sänka skatten gjorde några få rika men samhället fattigare. Om staten istället lånar till investeringar i det vi har gemensamt och alla har användning för blir vi rika tillsammans och fler kommer i arbete.
För att detta ska vara möjligt krävs en förändrad ekonomisk politik. Det finanspolitiska ramverk som råder idag med överskottsmål och utgiftstak skapades på 90-talet när socialdemokratiska regeringar rensade upp efter ekonomisk kris och borgerligt styre. På senare tid har högern tagit upp kampen med Socialdemokraterna om vem som kan vara mest 90-tal och hårdast försvara detta ramverk.
Det ekonomiska läget har förändrats. Nu kräver både fack, näringsliv, ekonomer och Internationella valutafonden istället investeringar. Den restriktiva politiken har inte varit ansvarsfull utan har orsakat stor skada för ekonomin i Sverige och Europa. Även de mest fanatiska anhängarna av åstramingar, som Finland, börjar vackla.
Trots detta håller finansminister Magdalena Andersson (S) fast vid principen krona för krona, alltså inga lån till investeringar. Det kan stå regeringen dyrt. Reformutrymmet är närmast noll. Om regeringen ska kunna genomföra några av sina vallöften och slippa skära ner krävs skattehöjningar eller lån. Sannolikt både och.
Att binda fast vid samma gamla politik när omvärldens förändras är varken ansvarsfullt eller pragmatiskt. Det är dogmatiskt. Det är dags för regeringen att inse att 90-talet är över.