Den ekonomiska krisen i Grekland har varit det stor samtalsämnet under de senaste veckorna och efter förra söndagens folkomröstning i Grekland kom krisen att fördjupas. Toppmöte har följt på toppmöte utan at någon lösning kunnat presenteras. Den grekiske premiärministern från vänsterpartiet Syriza, Alexis Tsipras, har spelat ett högt spel och utmanat de övriga EU-ledarna. Men på torsdagskvällen föll han till föga och presenterade ett svidande reformpaket för att blidka långivarna. Men då den grekiska regeringen tidigare inte visat att man kunnat/velat genomföra tidigare presenterade besparingspaket fullt ut ifrågasätts landets genuina vilja att ta itu med sina ekonomiska problem och motståndet är stort hos flera EU-länder mot att sjösätta ett tredje räddningspaket för grekerna.
Skulle ett tredje räddningspaket inte genomföras innebär detta att Grekland i princip inte kan betala ut löner och pensioner till det grekiska folket. För att klara detta behöver landet en utbetalning på 7,2 miljarder Euro. Landet är därmed i praktiken konkursmässigt vilket i förlängningen kan innebära att landet tvingas lämna Eurosamarbetet. Landets banker börjar dessutom få slut pengar vilket försvårar vardagslivet för grekerna. I dagsläget håller bankerna stängda och uttagsbegränsningar råder i bankomaterna. Hela det grekiska ekonomiska systemet befinner sig på ett gungfly.
Under lördagen höll finansministrarna från Euro-länderna ett toppmöte i Bryssel för att utvärdera det senaste grekiska förslaget till reformpaket som ligger till grund för grekernas ansökan om ett nytt nödlån. Uppenbarligen är splittringen djup inom Euro-området kring hur den akuta krisen ska hanteras. Frankrike, som bistått den grekiska regeringen i framtagandet av reformförslaget, agerar för att grekerna ska beviljas ett nytt räddningspaket medan en rad andra länder, med Finland och Tyskland i frontlinjen, är uppenbara motståndare till en ny räddningsinsats för Grekland.
Splittringen inom Euro-området handlar inte enbart om tilltron till den grekiska regeringens vilja att lösa sina ekonomiska problem. Mycket handlar även om inrikespolitik i enskilda länder. När Finlands finansminister från konservativa Samlingspartiet, Alexander Stubb, i uttalanden kommenterar det finska motståndet mot ett nytt räddningspaket med att tilltron till Grekland inte är tillräckligt stark så handlar det också om hans händer är bakbundna av den regeringskoalition som han och hans parti ingår i. Enligt uppgifter från finska YLE var den finska regeringen nära att spricka på lördagsmorgonen då det EU-kritiska och nationalistiska partiet Sannfinländarna hotade att lämna regeringen om Finland gick med på att inleda förhandlingar om ett tredje räddningspaket för Grekland. Även i länder som Tyskland finns ett starkt inrikespolitiskt tryck att säga nej till nya förhandlingar med Grekland.
På hemmaplan här i Sverige har Folkpartiets förre ekonomiskt-politiske talesperson Carl B Hamilton kritiserat regeringen Löfven för att man inte gått ut och gett stöd till Finlands hållning i Greklandsfrågan. I sitt nyhetsbrev skriver Hamilton: ”Sverige bör sålunda kroka arm med Finland, med de baltiska staterna, med Nederländerna och Irland m fl och hävda linjen att Grekland inte kan fortsätta leva på bidrag från andra länder genom nya skuldavskrivningar och i oändlighet utsträckta återbetalningstider.”
Han fortsätter längre fram i nyhetsbrevet: ”Varför ska någon begråta Grekland? Är deras politiska beslut av högre halt än andra demokratiska länders? Landet ljög om den ekonomiska situationen och statistiken innan de blev euromedlemmar. Landet har inte på flera år lyckats, eller genuint önskat, genomföra de reformer och åtstramningar man högtidligt lovat långivarna. De grekiska väljarna envisas med att belöna politiker som är ekonomiskt ansvarslösa och bejakar att landet skall leva över sina tillgångar. De lettiska, slovakiska och litauiska pensionärerna led inte mindre än de grekiska när deras pensioner skars ned. De spanjorer, portugiser och irländare som blev arbetslösa i finanskrisen var inte mer lyckligt lottade än de grekiska. Men den stora skillnaden är vilken ekonomisk politik och vilket ansvarstagande som följt på dessa kriser. När nu Finlands finansminister Alexander Stubb som en tydlig nordisk företrädare för en tuffare linje mot Grekland tar bladet från munnen och toppmötet därefter ställts in vore det hälsosamt om Sverige fanns med och stöttade denna obekväma men absolut nödvändiga linje. Finlands sak skall vara vår!”
I sak har Carl B Hamilton helt rätt. Grekland kan inte fortsätta föra en ekonomisk politik som i grunden innebär att andra länder ska betala för den överkonsumtion som råder. Det yttersta ansvaret ligger inte hos någon annan än den grekiska regeringen. I slutändan är det grekerna själva som kommer att stå för huvuddelen av notan när den väl ska betalas.
Men, och det är intressant att det är just EU- och Euroförespråkaren Carl B Hamilton som blundar inför detta, faktum är att den europeiska integrationen i form av Eurosamarbetet gör att effekterna av Greklandskrisen inte isoleras till det enskilda landet. Detta är EU-ledarna väl medvetna om oh det är detta som hittills gjort att grekerna fått nödlån för att hantera krisen. Men nu verkar ledarna inom Euroområdet helt lamslagna. När detta går i tryck saknas fortfarande lösning på den akuta krisen. Majoriteten av Euroländerna är, om man ska tro uttalanden från finske finansministern Alexander Stubbs, motståndare till att inleda förhandlingar med Grekland. Samtidigt verkar man inte heller vara modiga nog att ta konsekvenserna av denna hållning och agera för att Grekland utesluts ur Euro-samarbetet och får introducera en egen valuta. Självklart vore detta ett nederlag för hela Europaprojektet i allmänhet och för Europrojektet i synnerhet och skulle visa på vilken bräcklig grund hela EU-projektet vilar.
Den grekiska ekonomin motsvarar ungefär två procent av den sammantagna ekonomin inom Eurozonen. Det är således en mycket liten andel. Trots detta tillåts den grekiska krisen lamslå hela EU och blockera framåtsyftande arbete. Katrine Marçal, skribent på Aftonbladets ledarsida, slår huvudet på spiken när hon beskriver det nuvarande tillståndet i EU-samarbetet på följande sätt genom att referera den polskholländske Oxfordprofessorn Jan Zielonkas sovjetiska skämt i tyska tidskriften Die Zeit: ”Stalin, Chrusjtjov och Brezjnev sitter alla på ett tåg. Plötsligt stannar det. Loket har gått sönder. Stalin blir rasande och ställer upp tågpersonalen mot väggen och skjuter dem, Chrusjtjov försöker återuppliva dem men Brezjnev föreslår att man helt enkelt ska dra för gardinerna och låtsas som om tåget fortfarande rör sig. Detta ska inte bara ses som tips till SJ utan som en beskrivning av hur EU-ledarna agerar, enligt Jan Zielonka. De gör som Brezjnev: drar för gardinerna och låtsas som om vi fortfarande är på väg någonstans. Men det är vi inte. Den Europeiska Unionen har gått sönder.”
Och visst verkar det som att EU-ledarna i dagsläget lamslagna sitter bakom slutna gardiner och låtsas som om världen utanför ser ut på ett annat sätt än den verkligen gör. Men nu är det dags att dra upp gardinerna och endera genomföra ett tredje stödpaket för Grekland eller så kallt kasta ut dem ur Eurosamarbetet.