”Skänk en julklapp till ett barn som annars riskerar att bli utan”
”Köp hem lite extra julmat och skänk till oss så att vi kan ge hemlösa en fin julafton”
Detta är två av alla de välgörenhetsupprop som passerat den senaste tiden i mitt Facebook-flöde. Upprop från människor som ser den nöd som finns i vårt samhälle och som känner att de vill göra en insats för att en medmänniska ska få det bättre nu under storhelgerna som vi har framför oss. Människor som verkligen vill väl och som bara känner att de måste göra något av den frustration de känner inför de orättvisor och den ekonomiska utsatthet som finns i Sverige av idag. Människor som man känner beundran och respekt inför.
Visst är det bra att vi som medmänniskor gör en insats för att lindra människors utsatthet och lidande. Men samtidigt finns det en annan sida av myntet. Det här handlar tyvärr bara om kosmetiska insatser, om lindring för stunden. Att jag skänker ett par julklappar som gläder några barn för stunden är bra. Men visst vore det ännu bättre om vi levde i ett samhälle där dessa allmosor och denna välgörenhet inte behövdes.
För mig som socialdemokrat kan jag inte nöja mig med att jag personligen skänker lindring åt någon eller åt ett fåtal. Nej, målet måste i stället vara att vi ser till att skapa ett samhälle där fördelningspolitiken är så utvecklad att det inte ska vara vardag för något barn att de ska få en julklapp som någon skänkt till en julklappsinsamling för att de ska slippa uppleva den ekonomiska utsatthetens bittra tårar i sin vardag.
Att skapa ett samhälle där vi ser till att vi alla får leva ett värdigt liv måste vara målet för vårt samhällsbygge. Det kräver att vi som har tillräckligt och mer därtill faktiskt avstår från en del av vårt utrymme så att det kan komma den som behöver det bättre till del. Därför måste vi våga tala om omfördelning via skattsedeln. Av var och en efter förmåga och åt var och en efter behov är en devis som vi måste våga plocka fram ur glömskans skafferi igen. För det är just vad det handlar om. Att bidra i den mån man kan och att sedan när man väl behöver det kunna få vad som då behövs.
Men vilken politik är det som bedrivs i Sverige idag? Det är bara att blicka några år bakåt. Den dåvarande regeringen vred åt tumskruvarna på arbetslösa och sjukskrivna. I samma veva införde man avdragsrätt för gåvor till välgörenhet. Systemskiftet har sällan varit tydligare än då. I stället för generella välfärdsmodeller så är det välgörenhet som ska fylla de behov som finns. I alla fall i högre grad än tidigare.
Ska vi kunna åstadkomma en förändring och bygga ett samhälle där vi försöker minska på klassklyftorna i stället för att låta dem fortsätta att växa så må måste vi sätta fördelningspolitiken i centrum för politiken igen. Men frågan är om Stefan Löfven vågar ta fajten just nu. Men det finns inget val. Vi socialdemokrater måste möta väljarna i extra valet i vår med högburet huvud och tala om våra grundläggande värderingar och vilka konsekvenser detta kommer att få för vårt samhällsbygge. Gör vi inte det så kanske vi i stället ska ägna oss åt att slå in julklappar som vi kan skänka till någon behövande om vi känner behov av att lindra vårt dåliga samvete.