Detta är Sverige 2013, det land som statsminister Fredrik Reinfeldt talade till i sitt sommartal i helgen. Han har det yttersta ansvaret. Han har varit statsminister i sju år nu. Han kan inte skylla på Socialdemokraterna längre.
Visserligen verkade statsministern entusiastisk – det måste man ge honom - men verklighetsanknytningen, de problem som präglar vanliga människors liv lyste med sin frånvaro. Istället använde han nästan hela sitt tal till att argumentera för ett femte jobbskatteavdrag, alltmedan han vevade med en skylt som han låtit snickra ihop och försökte verka putslustigt folklig. Det gick väl sådär.
Men förmodligen ansåg han att det inte var nödvändigt att prata om något annat än jobbskatteavdraget. Ty i statsministerns föreställningsvärld löser jobbskatteavdraget alla problem. Det skapar inte endast en hejdundrande massa jobb, utan ”utjämnar dessutom klyftor mellan dem som tjänar mycket och dem som tjänar litet”, samtidigt som det stimulerar konjunkturen. Ja, det är rentav en solidaritetsakt gentemot övriga Europa att sänka skatten i Sverige, ångade statsministern på. Om detta inte är skäl nog, så har Moderaterna sedan tidigare utlovat ett femte steg och ”vi gör det vi har lovat”, intygade statsministern.
Den ditresta hejarklacken av sympatisörer jublade, men knappast någon annan. Ty sanningen är den, vilket statsministern självfallet inte nämnde, att när Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering förra året genomförde en studie av effekterna av jobbskatteavdraget kom de fram till att det inte gick att visa att enda jobb hade skapats. Att inkomstklyftorna skulle minska av alliansens skattepolitik är lika löjligt som uppenbart vilseledande. Fakta är att Sverige är det land där de ekonomiska skillnaderna ökar snabbast. Det konstaterade den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD i en rapport i våras. Klyftorna har skenat sedan regeringen Reinfeldt tillträdde. Inte heller utgör jobbskatteavdraget en effektiv konjunkturstimulans. Det vet alla som satt sig in i frågan. Att låtsas om något annat är inte seriöst. ”Vi håller vad vi lovar”-retoriken låter visserligen ädel. Men egentligen handlar det om att Sverigedemokraterna har ändrat sig. Utan Sverigedemokraternas stöd, går inte förslaget i genom i Riksdagen. Reinfeldt har, all sin vackra retorik till trots, gjort sig beroende av riksdagens extremistparti som nu stödjer hans skattesänkning.
Reinfeldts argumentation är i sammanfattning sakligt svag och enkel att slå hål på. Målet är öppet för oppositionen, Reinfeldt verkar faktiskt inte ens vara på planen. Så dåliga är hans argument. Men Socialdemokraterna går bort sig i svårbegripligt taktiserande. De har redan i förväg deklarerat att de förvisso kommer att rösta nej till ett femte jobbskatteavdrag, men om de vinner valet så kommer de inte att riva upp det. Skälet, enligt Socialdemokraterna, är att människor måste kunna planera för framtiden och då kan inte skatterna svänga för mycket. Det ligger naturligtvis en del i detta. Men jag tror att de gör en allvarlig felbedömning. Överhuvudtaget har jag svårt att förstå hur Socialdemokraterna ska kunna bedriva en valrörelse, än mindre bedriva politik i regeringsställning, om de på förhand har låst sig vid den skattenivå som regeringen nu har lagt fast. Hur ska en socialdemokratisk välfärdspolitik kunna finansieras med en moderat skattepolitik? Hur ska skillnaderna mellan alternativen kunna tydliggöras för väljarna?
Reinfeldt föreslog i sitt tal sänkta skatter för totalt sexton miljarder per år. Dessa ska läggas till de redan genomförda sänkningarna om 120 miljarder. Så mycket mindre kan vi, varje år, satsa på skolan, vården och omsorgen jämfört med om skatterna hade varit på 2006 års nivå. För de sexton miljarder i skattesänkningar som Reinfeldt aviserade i helgen, hade 40 000 lärare eller sjuksköterskor kunnat anställas.
Socialdemokraterna borde därför istället konstatera att en generös välfärd kräver höga skatter, och därefter ge väljarna ett val: föredrar ni lägre skatter framför fler lärare i skolan? Tycker ni att ytterligare ett jobbskatteavdrag är viktigare än en bättre skola till våra barn? Rösta i så fall på alliansen. Men tycker ni inte det, rösta på oss.
Väljarna förstår att det inte finns några gratis luncher. Generös välfärd kräver höga skatter, och all forskning tyder på en mycket hög skattevilja. Men för att en sådan valstrategi ska fungera, krävs att oppositionen är tydlig med vad den vill. Det är den inte. Därför kan den inte slå bollen i mål, ens när motståndarna, som nu, har lämnat planen och maler på i samma gamla hjulspår som 2006.