Orsakerna bakom Sverigedemokraternas stora framgångar står i högsta grad att finna i det faktum att Sverige under de senaste åtta åren dragits isär på ett sätt som nog många inte kunde föreställa sig före alliansen kom till makten 2002. De ekonomiska klyftorna har vuxit i rekordfart. Om detta har vi skrivit här på ledarsidan i många omgångar. De som har det allra sämst i vårt samhälle har fått betala ett mycket högt pris för att vi som redan hade det bra skulle få det ännu bättre.
Det är klart att detta gör att människor som drabbas av effekterna av de ökande klyftorna i vårt samhälle söker sig efter nya oprövade och lättköpta metoder att komma till rätta med problemen. När man är nedtryckt i skoskaften så långt det går kan det vara skönt att känna att man inte är den som befinner sig djupast ner i sörjan. Genom att trampa på någon som har det ännu sämre slipper man erkänna att man befinner sig så otroligt långt ner på samhällsstegen.
Allt handlar naturligtvis om en rädsla och en oro som färgar utsatta människors liv, och framförallt om att vi i de etablerade partierna inte kunnat ingjuta någon form av hopp hos dessa människor. De upplever inte heller att vi ser, och framförallt inte att vi förstår, de problem som de ser i sin vardag och som de oroas av. I den frustration och förtvivlan som de känner söker de enkla svar och sanningar och orkar inte riktigt analysera om svaren de får stämmer överens med verkligheten. Det är nämligen svar som föder hopp och förväntningar och inte vill man bränna det halmstrå som man ändå till slut funnit.
Men den andra huvudförklaringen till SD:s extrema framgångar är att vi serverat dem martyrrollen eller kanske rättare sagt offerkoftan till dem på silverbricka. Genom att isolera dem och genom att stigmatisera dem så har vi gett dem möjligheten att rida på martyrskapets effektiva vågor. SD har inte heller varit sena att utnyttja detta friutrymme i den svenska inrikespolitiken. Så pass slipade och skickliga är de i SD:s partiledning.
När man hör intervjuer så beskriver många av de Sverigedemokrater som framträder att de har svårt att få med sig fler på valsedlarna för att SD-sympatisörer är rädda för att bli förföljda, hotade och trakasserade. SD har också varit duktiga på att se till att sådana händelser också hamnar i offentlighetens ljus. Allt för att kunna få ihop mer garn till sin offerkofta.
Frågan är då om sverigedemokratiska partiföreträdare är mer hotade och utsatta än företrädare för andra partier. Det enda jag kan konstatera är att sättet att hantera de hot och de trackaserier man utsätts för skiljer sig mellan sverigedemokratiska företrädare och många företrädare från andra partier. Jag kan bara utgå ifrån hur jag själv reagerade när jag uppmärksammandes på att jag och hela mitt liv fanns beskrivet på högerextrema sidor och där det i klartext stod att sådana som jag borde utrotas från denna jords yta. Även mina närmaste hängdes ut och beskrevs i termer jag inte vill ta i min mun – endast för att de stod mig nära. Länge tvekade jag kring hur jag skulle hantera detta. Skulle jag anmäla, eller skulle jag avstå för att inte oroa min närstående och för att inte trigga igång ytterligare hot. Aldrig föll det mig in i att slå på stora trumman för att vinna sympatier.
Många gånger när jag ser trumpna SD-politiker på TV så slås jag av hur oerfarna och blåögda dessa politiker är. Deras parti har inte förberett dem på i vilken situation de kommer att hamna massmedialt. Detta gör att de tar frågorna och ifrågasättandena personligt. De har inte fått verktyg från sitt parti för att kunna hantera detta. För att vi ska kunna repa upp de varv på offerkoftan som SD-arna stickar måste vi behandla alla politiker, oavsett om de är sossar, moderater, kristdemokrater eller SD-are, med respekt. Självklart ska vi granska och pressa varje enskilt parti och dess företrädare utifrån den politik man för. Således får Jeff Ahl och övriga SD-are stå ut med frågan om de är främlingsfientliga, så länge deras politik ger berättigande för en sådan fråga. Så det är bara att de vänjer sig.
För att Sverigedemokraterna inte ska få möjlighet att odla sin offerroll måste vi behandla dem som vilka andra politiker. Vi ska ställa krav på dem att redovisa och förklara sin politik. Vi ska ifrågasätta, granska och fortsätta beskriva den politik de för, precis som vi hanterar övriga partier
Men, och det är ett viktigt men, Sverigedemokraterna måste också acceptera att bli granskade och ifrågasatta. . Vill Sverigedemokraterna bli behandlade med respekt så måste de också acceptera de demokratiska spelreglerna och inte hota medieföreträdare med att i sinom tid ska vi nog kunna utestänga er från att granska oss.
Den tillvänjningsprocess som sverigedemokratiska förtroendevalda nu genomgår är inte på något sätt unik för dem. Alla som en gång gått från att vara icke-förtroendevald till att bli förtroendevald har mötts av samma chockartade upplevelse. Men det finns en stor skillnad mellan Sd-are och andra i detta fall. Vi övriga präglas inte av den djupa misstro mot systemet som de gör. De upplever journalister och andra kritiska personer som ett hot, och inte som vi andra som försvarare av demokratin. Därför känner de sig kränkta och angripna när dessa ”onda” människor har mage att ifrågasätta vad de tycker och vad de gör. I och med att deras väljare till stor del också bär på en enorm misstro mot politiker och mot samhället så bekräftar detta bilden av "det onda samhället" för dem. De stärks i sin övertygelse om att alla vill dem ont.
Jimmie Åkesson har ett gigantiskt ansvar att se till att lyfta sina partiföreträdares kunskaper om vad demokratiskt arbete inom det politiska systemet faktiskt handlar om. Han är själv en mästare på detta spel, och borde ha alla förutsättningar i världen att lära ut spelreglerna till sina lokala företrädare. Om han vill. Men det är inte säkert. Offerkoftan ger röster, och Åkesson vill nog inte att vi ska repa upp den för honom. För att inte ge Åkesson och andra sverigedemokrater möjlighet att sticka nya varv på offerkoftan ska vi behandla alla lokala företrädare med all den respekt de förtjänar som medmänniskor – men deras politik ska vi ifrågasätta i grunden.