En partipolitisk enig överenskommelse sopades bort på ett par timmar.
Dessutom utan att över huvud taget diskutera detta med övriga partier som ställt sig bakom överenskommelsen. Så det är knappast förvånande om irritationen är stor inom regeringen.
Nu finns däremot vetskap om att överenskommelser över blockgränserna kan synas vackra på papper, men inte i den borgerliga verklighet som Annika Kinberg Batra lever i. Hennes ord och handslag måste härefter vara svåra att lita på.
Efter tio månader var allt i Decemberöverenskommelsen (DÖ) glömt. Kinberg Batra har en hel del att bevisa. Inte bara med på vilket sätt hon denna helg avfärdade ett ingått avtal. Självfallet var det på ett annat håll som skon glömde.
I veckan inleds Moderaternas partistämma i Karlstad. Oppositionen mot DÖ internt inom partiet har vuxit och över tid blivit allt mer besvärande för det mycket svaga kretsen kring den nya partiledaren Kinberg Batra. Nu hittade man en utgång tack vare KD:s nej till Decemberövrenskommelsen.
Det är förståeligt att Stefan Löften gått i taket, som gammal fackföreningsman är han van med hårda tag i förhandlingar, men när en uppgörelse nåtts, är denna oftast skriven i sten. För Kinberg Batra var uppgörelsen bara ett vanligt papper som alla andra som man snabbt kunde glömma.
Fortfarande har vi dock en (S)-ledd minoritetsregering med Sverigedemokraterna som vågmästare och med en stukad, men revanschsugen borgerlighet som opposition. Vad gäller denna verklighet har inget hänt.
Skiljelinjerna mellan regeringens politik och oppositionens kommer att tydliggöras än mer, vilket är budskapet till dem som anser att tydliga vänster- och högervisioner försvunnit ur politiken och att allt klumpar ihop sig i en mittensörja.
Stefan Löfven måste tuffa till sig. Han kan inte ställa sig i bakgrunden och hoppas att andra gör grovjobbet. Alltför ofta har vi saknat en ledare som pekar med hela handen. Är det de nära rådgivarna som håller igen honom så borde detta sällskap förnyas.
Tänk dessutom tanken om vi med de ”nynya” Moderaternas hjälp skulle få ett neofascistiskt parti som SD nära makten, där vissa människor inte räknas på grund av hudfärg eller religion? Om något vore detta osvenskt. Här är allianspartierna svaret skyldigt.
Lägg därtill att Sverige haft en klok ekonomisk framförhållning de senaste decennierna. Statsfinanserna är i gott skick. Något som både tidigare socialdemokratiska regeringar liksom regeringarna Reinfeldt stått upp för, men det krävs ytterst lite för att den bilden ska förändras.
Vårt land står ständigt inför avgörande vägval. Det är ändå långsiktigheten och uthålligheten i det politiska vägvalen som premieras av väljarna. Inte kortsiktig dagsländepolitik. Därför behövs en vänsterregering. Även om den som den nuvarande är svag. Vi måste hitta tillbaka till människorna. Ingen ska lämnas utanför.
Med det tumult som Kristdemokraterna just åstadkommit ställs mycket på huvudet, då gäller det för regeringen att behålla färdriktningen. Vi måste bort från det politiska käbblet i en tid då allt fler kräver större ansvar från dem som ska leda oss.