Det är svårt att kommentera annat än den pågående invasionen i Ukraina. Nyhetsflödet domineras av bilder från härjade städer, intervjuer med experter och rapportering om vad som kan tänkas hända härnäst. Det faktum att det sker i ett geografiskt närområde har fått större delen av vårt lands befolkning och dess större aktörer inom såväl näringsliv, civilsamhälle och politik, att reagera med bestörtning.
“Har vi samhällsproblem? Nollvision för invandring!”
“Uppstår konflikter internationellt? Hoppas de inte sprider sig hit!”
Sverige och ”svenskarna först”-retoriken som seglat upp de senaste 15 åren och i vissa sammanhang behandlas som en absolut sanning ifrågasätts nu med besked. Allt fler finner sig i att vi som land stöttar både med vapen och med pengar och många har själva öppnat plånboken och skänkt till en välgörenhetsorganisation. Biståndsbranschen är het och internationella frågor likaså.
Man kan nästan tro att det är sant att välfärd och strävan efter global fred och jämlikhet står i direkt relation till varandra. Efter de senaste dagarnas händelseutveckling kan vi konstatera att så inte är fallet. Att vi skulle ha råd med att både se efter välfärden på hemmaplan och stötta på bortaplan i stund av kris och krig ses nu som en självklarhet. Vi kan både handla efter vår nations eget bästa men samtidigt lyfta blicken ut i världen.
Magdalena Andersson är tydlig med att vi genom att stå upp för demokratin, freden och en världsordning där suveräna staters gränser respekteras så står vi även upp för en framtid som är gynnsam för oss här hemma. Och de flesta verkar nu eniga; Sverige behöver agera - och vi har råd att göra det.
Men det är inte bara i tider av krig vi bör och kan agera. Oavsett vad som sker framöver kommer vårt stöd vara nödvändigt för både Ukraina och Ryssland. Bistånd är både humanitärt stöd och demokratistöd och båda delar kommer att krävas. Att flera partier högerut på den politiska skalan vill minska det svenska biståndet är med detta i åtanke helt befängt.
Vi kan tillåta den klassiska vänsterparollen “internationell solidaritet” att kidnappas eller förväxlas med en liberal tro på godhet och välgörenhet. Inte heller får den avfärdas som idealistiskt trams av dem som gärna behandlar Sverige som en isolerad ö och föreslår politik som fungerat endast om Sverige verkade i ett vakuum.
Att många känner engagemang och vilja att bidra efter förmåga är bra. Men vad händer då problemen och målen inte går att paketera in i sorgliga reklamfilmer eller snärtiga copys som får oss att haja till?
Nej, den svenska hjälpen bör främst bestå av en pott dit alla bidragit och som fördelas efter behov. Behoven ska därtill inte styras av vad som är “på tapeten” eller efter någons hjärtefråga. Trender får inte styra.
Vi kan och vi bör alltid bottna i vår klassanalys och vår tro på människors lika värde och rätt. I praktiken kan det aldrig innebära vare sig nationalism eller en villkorad internationell solidaritet. Det bör heller inte villkoras till hur engagerande kommunikationen är kring en fråga är eller hur mycket mediautrymme den får. Och när vi bryr oss mer om det som händer nära men ändå påverkas av händelser längre bort behöver vi mekanismer som orkar ta in båda.
Det är jobbigt och dyrt att göra skillnad - men alternativet är jobbigare. Och betydligt dyrare.