Enligt Svenskt Näringsliv skulle sådana åtgärder ge omkring 200 000 nya arbetstillfällen. Det gäller bara att skapa de nya enkla jobben.
Något som kanske inte är så enkelt. Behovet av nya arbetstillfällen är självfallet extra stort när invandringen blivit nära nog ohanterlig.
Det senare allt enligt Migrationsverket.
För att råda bot på detta, menar Svenskt Näringsliv, att de lägsta lönerna måste stramas åt och bli lägre. Löner på mellan 5 000 och 9 000 kronor i månaden skulle skapa fler arbetstillfällen, men också en ny underklass.
Löner formas i kollektivavtal mellan fack och arbetsgivare.
Lägstalöner fastställs i avtal och för de enklare jobben inom LO- området ligger de lägsta heltidslönerna mellan
18 000 och 20 000 kronor i månaden före skatt för vuxna över 20 år.
Med tanke på levnadskostnaderna är dessa ingångslöner knappast orimliga. Det kostar att leva i Sverige.
Hörnstenen i den svenska arbetsrätten är kollektivavtalen. I de nyliberala tankesmedjorna ger dessa avtal ständigt upphov till nya tankar och idéer för att om möjligt kunna urholka avtalens innehåll för att därmed försämra villkoren för samtliga arbetstagare.
Det framförs även krav på en flexiblare och en avreglerad arbetsmarknad. En arbetsmarknad där arbetsgivaren helst ensam ska bestämma över arbetstagarnas löner, rättigheter och skyldigheter.
Som det nu ser ut kan det därför arta sig till flera skarpa lägen inför nästa års avtalsrörelse. Förpostfäktningarna och positioneringarna är redan i full gång.
Från arbetsgivarhåll vill man inte fördela en enda krona. Svenskt Näringsliv vill helst se en ”paus” i de centrala löneökningarna med hänsyn till det osäkra konjunkturläget. Medan fackens utgång är 2,8 procents löneökning i ett ettårsavtal.
En avgörande fråga blir då som så ofta förr den generella nivån på löneökningarna samt för den växande gruppen lågavlönade, där det måste ske förbättringar.
Det är alltid bra för samhällsekonomin och rättvisan om de med de allra lägsta lönerna även får hyggliga lönepåslag även i kristider.
Företagen kräver skattereformer som ger mest åt direktörerna, sänkta arbetsgivaravgifter, en reformerad arbetsmarknad, läs avreglerad, och slopande av lagen om anställningsskydd. Kollektivavtal är förstås ett otyg.
Från arbetsgivarhåll vill man helst få bort de centrala förhandlingarna. Istället vill man sluta lokala avtal. Väl medvetna om att utan en centralt överenskommelse i ryggen har de lokala facken mycket litet att sätta emot när arbetsgivarsidan ställer sina krav.
Annars hotar alltid ett antal faror arbetsgivarparten. Minskad konkurrenskraft, eller företag som på grund av för höga kostnader inte klarar att fortsätta sin verksamhet. Det är ingen hejd på de olyckor som kan inträffa om vanliga arbetare skulle få det något litet bättre.
Däremot ser vi sällan samma argumentation när det gäller alla de gyllene avtal som sluts till förmån för personer på chefsnivå både inom tillverkningsindustrin som inom offentlig sektor.
Här nöjer man sig sällan med låga påslag utan säkrar sina ersättningsnivåer hur än konjunkturen ser ut.
Inför varje avtalsrörelse är ett återkommande credo att löntagarna ska hålla igen och ta sitt samhällsansvar. Varför bara löntagarna?