Under söndagen avslutade språkröret Gustav Fridolin Miljöpartiets kongress med ett tal i vilket han bland annat konstaterade, att det val som ligger framför oss om drygt ett år kan bli partiets hittills viktigaste. Vinna eller förvinna.
Fridolin pekade bland annat på de sedan länge dåliga opnionssiffrorna, som på senare tid halkat under fyraprocentsspärren med risk att ha parkerat där. Goda råd är dyra.
Nu var inte bostadssituationen i landet någon högprioriterad fråga när partiet kongressade. Samtidigt som partiet sitter på bostadsministerposten och bristen på bostäder blivit allt mer påträngande.
Nu finns knappast något som är så centralt för oss människor som ett bra boende. Om det inte fungerar, fungerar inte heller det övriga livet. Ändå tycks det så förtvivlat svårt för ansvariga politiker centralt, regionalt och lokalt att skapa förutsättningarna för ett bostadsbyggande för alla.
Bostadsminister Peter Eriksson har dessvärre ingen lätt uppgift. Att bygga nytt är dyrt vilket gör att allt fler inte har råd till en ny bostad. Eller som finansminister Magdalena Andersson uttryckt det:
”Jag ser med tilltagande berkymmer på bodtadsutvecklingen i Sverige”.
Regeringen med bostadsminstern i spetsen följer utvecklingen noggrant för att kunna vidta de åtgärder som krävs, sägs det. Det är en allt för defensiv hållning.
Det som efterfrågas idag är lägenheter som vanligt folk, med normala inkomster, har råd att bo i och efterfråga, men det verkar näst intill omöjligt att åstadkomma. Istället byggs bostadsrätter och villor.
Hyresrätten missgynnas.
Idag ser vi därför hur det bostadssegregationen fått fotfäste.I segregerade områden kring våra storstäder skapas snabbt sociala problem. Därför behövs en bostadspolitik som både kan förebygga och rätta till de problem som växt i takt med att marknadslösningar ensamt fått styra bostadspolitikens inriktning.
Det är framförallt de unga som drabbas. Fyra av tio unga vuxna i åldern mellan 20 och 27 år saknar idag egen bostad. Omsatt i siffror betyder det att omkring g 330 000 unga saknar egen bostad. Lägg därtill att bostadsbristen breder ut sig och att Sverige generellt har de högsta boendekostnaderna i Västeuropa. Sannerligen inget att yvas över.
Vad som ytterligare hänt är helt enkelt att de grupper som har svårt att hävda sig i samhället även har svårt på bostadsmarknaden.
Småbarnsfamiljer, invandrare och många äldre har hamnat i kläm när bostaden förvandlas till en vara på en marknad i stället för en rättighet. De resurssvaga hushållen har små chanser att hävda sig i den nya tidens bostadspolitik.
Det är dyrt att bygga, det är dyrt att bo. Hyresrätterna håller på att försvinna när allt fler fastigheter förvandlas till bostadsrätter för en välmående medelklass. En förvandlingsprocess som sprider sig över landet.
När marknaden får bestämma om våra bostäder får vi en utslagning av de resurssvaga hushållen. Det krävs ett helhetsgrepp över bostadsbyggandets mål och inriktning. Typ det krafttag som togs med miljonprogrammet en gång, men utan de misstag som då gjordes.