Oavsett om det handlar om hur kommunerna ska finansiera välfärden, hur bostadsbristen ska lösas, eller hur arbetslösheten ska försvinna så är svaret alltid minskad invandring. Att det exempelvis behövs fler människor i Sverige i arbetsför ålder för att klara av att de utmaningar det innebär med en åldrande befolkning, har uppenbarligen gått SD förbi.
För Vänsterpartiet är ofta svaret höjda skatter. Bara vi beskattar alla lite mer, och de rika extra mycket, så får vi pengar nog att klara alla möjliga budgetutmaningar oavsett om det är på statlig, regional, eller kommunal nivå. Att folk får mindre pengar i plånboken, vilket givetvis långsiktig leder till en avstannad ekonomi, är förstås inget problem.
Och för borgerligheten är svaret ofta sänkta skatter. Så länge vi sänker skatterna kommer folk handla mer, så blir alla giriga kapitalister glada och anställer fler i sina företag. Att de giriga kapitalisterna skulle behålla överskottet själva och att detta skulle innebära ökad ojämlikhet är liksom ingenting att lägga stor tankeverksamhet vid.
Ursäkta min säkerhet i frågan, men det finns inget parti i Sverige som på riktigt ser att det finns olika lösningar på olika samhällsproblem. Förutom Socialdemokraterna. Det är ett av skälen till att jag är övertygad socialdemokrat. Men S har ju inte egen majoritet i riksdagen, och är ju således tvungna att kompromissa med andra.
Kompromissernas kompromiss var ju januariavtalet. När regeringsbildandet dragits ut i flera månader, med den ena talmansrundan efter den andra, så började partierna skicka in sina kravlistor till statsminister Stefan Löfven (S). Krav som, om uppnådda, kunde innebära att S fick det lilla partiets stöd i en statsministeromröstning.
Januariavtalet, överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Liberalerna och Centerpartiet, kom på plats och så gjorde också slutligen Sveriges nya regering. Centerpartiet fick igenom mycket tyckte de, och i egenskap av borgerligt landsbygdsparti var bland annat skattesänkningar för landsbygden prioriterade. Viljan var god, men problemen för landsbygden, har som allt, annat inga enkla lösningar.
I dagarna visade det sig att dessa skattesänkningar kommer att gälla för det som kallas stödområde A, mycket förenklat hela inlandet från Värmland och uppåt. Det är cirka 137 kronor i månaden som östersundsborna kan tacka för medan piteåborna går miste om.
Jag som bott i Östersund hela min uppväxt men som flyttat till Piteå känner givetvis en enorm förlust i och med detta. Nä, det gör jag inte. Men 137 kronor kan givetvis vara mycket för vissa, och som Moderaternas ungdomsförbunds ordförande Benjamin Dousa skrev på twitter: “Varför ska en miljardär på landsbygden få sänkt skatt men inte en undersköterska i Vällingby? Geografisk skattepolitik är orättvis”.
Detta har Dousa rätt i, om än det är knepigt att det kommer från en ungdomspolitiker inom det parti som brukar tycka att miljardärer mer än gärna ska ha rejäla skattesänkningar. Men detta sätter fingret på när ett borgerligt landsbygdsparti slår knut på sig självt. Centern har stapplande försökt finna sin roll i att vara ett borgerligt stödparti till en socialdemokratisk regering, och sjabblar bort andra viktiga satsningar som skulle kunna göras för att minska klyftan mellan stad och land i sin tro på att skattesänkningar är lösningen på alla problem.
Det är knepigt, men i slutändan är det bra ändå att januariavtalet kom till skott, även om det kanske inte landade helt hundra denna gång. För även om dessa partier inte är vana att samarbeta, och utfallet kan bli konstigt, så är det nödvändigt att rikspolitiken börjar se utanför sina traditionella boxar, och försöker få till stånd en politik som inte kommer med enkla lösningar på komplexa problem.