För vi har ju den där machokulturen. Machokultur är ett samlingsnamn för de oskrivna regler som berättar för oss om hur pojkar, killar och män förväntas vara och bete sig. Oskrivna regler eller normer påverkar inte alla likadant, men alla måste däremot på något sätt förhålla sig till de attityder som normen i sig skapar. Ett exempel på en sådan kan vara att killar inte ska prata om känslor, gråta eller söka hjälp utan istället vara självsäkra och kaxiga. De ska vara ekonomiskt framgångsrika, hänga på gymmet, vara långa och det är okej att använda aggressioner, skambelägga kvinnor och i vissa fall även använda våld för att utrycka sina känslor och hävda sin manlighet.
Det är därför ingen slump att män också står för majoriteten av allt våld. Det är ingenting som sägs för att skuldbelägga. Det är ett faktum för att vi ska kunna ta ett gemensamt ansvar för mäns våld, inte bara för kvinnors och icke-binäras skull utan även för att det är den struktur i samhället som skadar män psykiskt och fysiskt mest. Den vanligaste dödsorsaken för män under 44 år är självmord och 70% av alla som tar sitt liv är män. En tredjedel av alla flickor och en fjärdedel av alla pojkar har upplevt någon form av allvarligt eller upprepat våld innan sin 18-årsdag. Går det att koppla samman med förväntningarna kring manlighet? Ni vet det där om att inte visa sig svag, gråta eller söka hjälp? Givetvis!
Min dotter och min son löper alltså, till följd av machokultur och de patriarkala strukturerna, olika typer av risker och det handlar om allt från våldtäkt och förtryck till misshandel och självmord som vi alla oavsett vår könstillhörighet i slutändan blir lidande av, vilket i sin tur gör att vi alla måste vara en del av lösningen. Samtidigt finns det inga föräldrar som önskar att sin lilla son ska växa upp till en kvinnohatande sexist och riskera att bli en av alla män i statistiken. Jag är verkligen helt övertygad om att ingen förälder har det som föräldraskapets mål eller skulle göra det medvetet.
Därför är det ju så otroligt viktigt att hela tiden reflektera kring skadliga normer. Det finns inga biologiska skillnader mellan flickor och pojkar som gör att de ena könet föredrar rosa och de andra blått, ändå är det förvånandevis många föräldrar som trivs lite för bra med det. Vi bemöter pojkar och flickor olika och har olika förväntningar på dem redan innan de börjat ta sina första staplande små steg. Vi föräldrar är de första förebilderna, det är både ärofyllt, läskigt och föder ett oerhört ansvar. Så snälla, var med och befria alla från skadliga stereotypiska förväntningar som gör att människor inte vågar vara sig själva. Du behöver inte ha fått en dotter som du vill skydda från allt ont i hela vida världen, din son förtjänar också att slippa fostras in i den här machokulturella skiten!