Det har gått ganska exakt ett år nu sedan statsminister Stefan Löfven (S) höll tal till nationen. Då uppmanade han oss att förbereda oss mentalt inför vad som kommer. Löfven sa då att enda sättet att tackla denna pandemi var genom att vi gör det tillsammans, och att vi skulle komma att behöva göra uppoffringar för våra medmänniskors skull.
Det vi genomlevt sedan dess hade det varit omöjligt att mentalt förbereda sig på. Det var förstås viktigt att försöka ändå, att ingen skulle tro att detta virus var något oväsentligt. Men även om vi alla gjorde vårt yttersta för att följa de restriktioner som då kom, kunde vi inte låta bli att känna oro.
Vi visste ännu inte exakt hur dödligt det här viruset var. Vi visste heller inte hur lång tid vi skulle behöva känna den oron, vilket naturligtvis skapade ännu mer oro. Och ångest. Få tänkte sig nog att vi skulle befinna oss här, ett helt år senare, och fortfarande tampas med restriktioner och smitta.
Då, för ett år sedan, lärde vi oss att inte chansa. Att sluta ta i hand. Att tvätta händerna oftare, att aldrig gå till jobbet med symptom. Så här ett år senare kan vi konstatera att mycket av det är saker som nu kommer naturligt. Vi tar inte längre i hand, vi skulle aldrig komma på tanken att gå till jobbet med symptom. Det är vanor vi lagt till som man kan hoppas hänger kvar även när faran är över.
Men vi fick också lära oss att det var bäst att undvika att hälsa på våra äldre. Att inte resa, för att inte riskera att träffa personer vi inte brukar träffa. Den sociala distanseringen har påverkat oss alla, på ett närmast traumatiserande sätt.
Det har varit ett märkligt år. Vi har varit oroade, förtvivlade och känt ångest. Vissa har slitit på sina arbetsplatser medan vissa blivit permitterade. En hel del av oss har varit helt ensamma och många förlorat familjemedlemmar till viruset. Allas våra liv har påverkats. Och det är förstås inte över ännu.
Men samtidigt som vi ännu varnas för att en tredje våg är på ingång, ser vi nu också i media om äldre som fått sitt vaccin och som kramar om sina barnbarn för första gången på ett år. Det talas om särskilda ”vaccin-pass”, vilket var svårt att föreställa sig i början av 2020. Men det gör att vi kan drömma om resor när semestern kommer. Detta är, trots det år som gått som ännu känns ogreppbart, ändå glädjande.
Det vi uppmanades att mentalt förbereda oss inför för ett år sedan har vi nu gått igenom, med den känslomässiga bergochdalbana det inneburit. Oro över vad som komma skall har övergått till sorg över nuläget och nu slutligen hoppfullhet inför framtiden.