Detta skapade ett enormt islamofobiskt twitterdrev, som bland andra tunga topp-Moderater valde att spä på, trots att busschauffören varken gjort någonting dumt eller olagligt. En, precis som Abrahamsson skriver, riktigt rutten debatt.
Aftonbladets Susanna Kierkegaard, som även skrivit för Piteå-Tidningens ledarsida, skrev även hon igår om den ökande islamofobin kopplat till attentatet mot en moské i Norge i helgen. Den norska gärningsmannen ska ha hyllat attackerna som skedde i El Paso och Christchurch tidigare i år.
Kierkegaard skriver att dessa extremistiska attacker trissas upp av bland annat USAs president Donald Trump, som konsekvent avhumaniserat invandrare och pratat om människor som om de vore ohyra. Det är vi inte immuna ifrån i Sverige heller. Bland annat sa Säpo-chefen Klas Friberg att “Det finns en fara i att göra det extrema till det normala, om det tas över och används av officiella personer i Sverige” mycket likt resonemanget Abrahamsson var inne på i gårdagens NSD.
Allt ihop är en kedja av hat som kanske först sägs på skoj, eller på ett slentrianmässigt sätt. Som i helgen när jag hörde en överförfriskad piteåbo säga till sina vänner att det var “bögigt” att inte vilja skicka ut invandrare. Kanske menat på skämt, kanske en dum grej någon kan säga i fyllan. Men när den typen av retorik ges legitimitet av världens och Sveriges makthavare, då är det inte längre på skämt.
Sedan kan politiker fördöma extremistiska attacker bäst de vill. Men att medvetet bidra till den typen av debattklimat som förs framför allt på nätet, i rasistiska forum, det är ett brott av alla som kallar sig demokrater.
Ibland kan jag bli trött på mänskligheten. Jag skulle aldrig själv bidra till hatet, men ibland känner jag att jag inte orkar kämpa emot det hela tiden heller. Jag tänker bara att nä okej då, låt dem hållas. Låt folk se vad som händer när detta får ske. För att vi såg det i Europa på 1930-talet verkar inte gått in i allas huvuden trots alla obligatoriska historielektioner vi lärt oss om det.
Men sedan kommer jag på att det enda som ens ger mig valet att unna mig att tänka så, överväga att ge upp och släppa mina idéer om alla människors lika värde och hat mot hatet som tar sig i de mest förfärliga uttryck, är för att jag är vit. Jag är svensk. Jag är trygg. Det är inte jag som kommer att vara offret i nästa riktade attack, och om jag är det är det för att jag tagit ställning inte för att jag har en viss hudfärg eller religion eller kultur i bagaget.
Det är en lyx vi har i västvärlden. Att kunna vända ryggen till, skylla på ensamma galningar när hatet leder till våldsbrott, och gnälla över de som inte alls är som oss när vi sitter ner vid middagsbordet i vårt trygga hem som aldrig kommer vara rasisternas mål vid attacker.
Och den lyxen, det privilegiet, är själva problemet. Ojämlikheten människor emellan är vad som gör att vi har valet att inte bry oss, och att vissa andra inte har något val alls. Och med vetskap om detta är det valet redan avgjort för mig, även om det är tur att man har kollegor som skriver kloka texter och kan påminna en.
Att inte göra motstånd är att ge sitt samtycke. Oavsett om det är ens dumma polare som säger något slentrianmässigt hatfullt på fyllan, eller om det är ens partikamrater, riksdagsmän, eller rentav ett mäktigt lands president.