När jag tänker på miljön känner jag ibland en djupt dystopisk depression. Det är därför jag inte klarar av filmer av post-apokalyptiskt tema. Ge mig en romantisk komedi så jag kan glömma att planeten brinner och att trots att de allra flesta industrier går mot en grön omställning så ökar även produktionen och konsumtionen i en långt högre takt, så utfallet blir ändå på minus för både miljö och människor.
Det finns fortfarande svält, det finns fortfarande människohandel, det sker fortfarande våldtäkter, och det råder fortfarande extrem ojämlikhet globalt. Det är lätt att bli pessimist, eller åtminstone känna att det inte är lönt att bry sig.
Jag gick med i Socialdemokraternas ungdomsförbund 2006 för att jag brann för internationell solidaritet. Både solidaritet med planeten, för jag hade lärt mig om global uppvärmning i skolan och kände rädsla över utvecklingen, och solidaritet med hela jordens befolkning och de människor som tvingades fly sina hem på grund av förföljelse, krig, eller rentav bara fattigdom och nöd.
Men det gjorde mig också arg. Det gav mig också kämparglöd. Jag var tretton år och säker på att jag kunde göra skillnad. Tjugosexåriga Kata Nilsson önskar sig det självförtroendet ibland, för trots att allt verkade omöjligt så fanns det ingenting som var det.
Jag var upprörd över rasism. Över att Sverigedemokraterna, som en gång inte allt för långt tillbaka i tiden bildats av svenska nazister, var nära att komma in i riksdagen. 2010 for jag och mina kompisar som en löpeld genom Östersund för att samtala med väljare inför valet. Jag möttes ibland av frågor som varför jag var så engagerad, jag som då var sjutton år och inte ens fick rösta. Men jag möttes också, tror jag, av de som var imponerade över att jag och mina vänner i SSU var så engagerade trots att vi var så unga.
Det finns inget “trots att du är ung” när man talar om människors engagemang. Ibland är det raka motsatsen. För så upprörd som jag var över rasismen då, så upprörd blir jag inte längre. Jag är alltid arg på rasism. På sexism. På homofobi. Men jag rörs sällan till tårar så som jag kunde göra då, för jag brann så kraftigt förr men jag har sett det så pass mycket nu att jag blivit avtrubbad.
Det är inte en god egenskap som jag ser hos mig själv nu. Och därför stör det mig så förbannat när mina meningsmotståndare säger åt mig att växa upp. Att jag är oerfaren, att jag inte förstår. Jag blir arg, för jag förstår för väl. Hade jag kunnat välja hade jag inte vuxit upp alls. Hade man gett trettonåriga Kata Nilsson en ledarsida hade texterna förvisso kanske inte varit språkligt bättre, men visheten hade flödat.
Därför gör det mig så glad att se det Socialdemokratiska ungdomsförbundet göra sig redo för kongress. I början av augusti, i Karlstad, kommer hundratals unga socialdemokrater samlas som brinner lika mycket för kampen mot orättvisor som de dessutom har självförtroende nog att vara säkra på att de tillsammans kan vinna.Det ger mig inspiration. Det ger mig min glöd tillbaka. Och alla vi som inte längre kan betrakta oss som ungdomar gör rätt i att lyssna på dem, för om vi kan släppa vemodet och erkänna det, så kan vi alla minnas hur mycket klokare vi var när vi var unga.