EU-kommissionen har meddelat att man går vidare med planerna på att införa direktiv om minimilöner inom EU. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) säger till Ekot att hon är kritisk eftersom lönebildningen ska vara en nationell angelägenhet.
Då och då hör man politiker tala om den svenska modellen. Men inte alla har stenkoll på vad den svenska modellen innebär. Det vi kallar för den svenska modellen är vårt sätt att låta arbetsmarknadens parter att komma överens om bland annat löner, genom kollektivavtal. Har man inte ett sådant system så kommer politiken att lägga sig i, för att det inte ska bli total anarki på arbetsmarknaden.
Därför kan man ibland höra statsministern säga i tv att ”Vi måste slå vakt om den svenska modellen” då det framför allt ska vara upp till parterna att hitta gemensamma kompromisser, och upp till politiken att hålla sig utanför. En passus är att den svenska modellen därför också förutsätter att vi i Sverige har en stark fackföreningsrörelse, så om du som läser detta inte är medlem i facket: bli det genast.
På det internationella planet är den svenska modellen inte norm. Vilket är något man kan gissa sig till på namnet. Runt om i världen är det därför vanligare att socialdemokratiska politiker propsar på minimilöner, eftersom facken är för svaga och politiken kan gå in och kontrollera dessa saker. I en värld där den svenska modellen inte är norm är det helt logiskt. Politiker som står på arbetarnas sida vill självfallet fastställa minimilöner, för att säkerställa att arbetarna inte jobbar för slavlöner.
Men sådant förekommer inte i Sverige, just för att vi genom tiderna haft en så stark fackföreningsrörelse och den svenska modellen att luta oss mot. Det är därför det är en sådan bra modell, men det är också därför som svensk arbetarrörelse inte alltid är överens med den internationella arbetarrörelsen på denna punkt.
Svenska socialdemokrater vill inte att politiken i EU ska lägga sig i arbetarnas löner, eftersom det vore en försämring jämfört med det system vi har här i Sverige, där fack och arbetsgivare förhandlar. I vissa andra EU-länder är läget förstås omvänt, där arbetare tjänar slavlöner och folk ser tvingande direktiv från EU som något av det bästa som skulle kunna hända arbetarna i deras hemländer. Detta är något av det svåraste för svenska socialdemokrater att samarbeta med europeiska socialdemokrater om.
Det är också av den anledningen arbetsmarknadsminister Eva Nordmark säger att lönebildningen ska vara en nationell angelägenhet. I förslaget från kommissionen görs förvisso undantag för Sverige, just för att vi har den svenska modellen och arbetare är skyddade från slavlöner oavsett. Men Nordmark gör rätt i att ändå uttrycka skepsis. ”Jag kommer inte hurra förrän vi med all säkerhet kan veta att detta inte påverkar den svenska lönebildningsmodellen” säger Nordmark till Ekot.
I vissa frågor är det bra, rentav nödvändigt, att vi har EU. Andra saker ska inte EU lägga sig i. Men det absolut bästa i detta fall vore förstås att exportera den svenska modellen, via EU, så att den blir norm på resten av kontinenten.
Om vi formulerar en idé om att exportera den svenska modellen, och att målet ska vara att den gäller i hela EU, så försvåras förstås möjligheten att genomföra den idén ifall EU beslutar om direktiv för minimilöner. Den kampen behöver både Sveriges regering och svenska EU-politiker ta, när vi ju faktiskt sitter på det bästa systemet. För Sverige är med i den här unionen, och kan inte heller totalt överge europeiska arbetare.