För det första handlar supporterskap om att stötta laget. I med- och i motvind. Rimliga kommentarer gällande matchens utgång hade varit “Trist, men nu ser vi till att plocka tre poäng mot Mexiko! Kom igen grabbar, tjoho!”
Om någon nu inte kan kontrollera sin ilska över förlusten, trots att ingen svensk supporter med ett uns realism innanför pannbenet på förhand tippat Sverige som världsmästare, så hade en rimlig kommentar varit “Oj så dåligt spelat av landslaget. Oj så korkat av Durmaz att tackla.”
Men så lät det inte heller. Istället kom tusentals kommentarer i stil med “Ta din kebabvagn och åk tillbaka till IS, landsförrädare!” signerat med hashtaggen SD2018. Uppenbar rasism, följt av en uppmaning att rösta på Sverigedemokraterna.
I och med att rasisterna skriver att de tänker rösta på SD, så blir partiets avståndstagande från den rasismen lite, lite tunn. Uppenbarligen tycker ju rasisterna själva att Sverigedemokraterna är rätt parti att rösta på.
SD är inte ett parti som med trovärdighet kan ta avstånd från rasism, eftersom deras ideologi grundas i det. För bara ett par decennier sedan var Sverigedemokraterna uttalade nazister. Hur Sverigedemokraternas inflytande över svensk politik kan komma att påverka landslaget framöver är ovisst, men uppenbarligen tror rasisterna på nätet att det går, så jag ger mig på en gissning.
Här följer ett av mig påhittat framtida scenario. Sverigedemokraterna har seglat upp och blivit Sveriges största parti och därmed fått bilda regering. Statsminister Åkesson kallar förbundskapten Janne Andersson till sitt kontor på Rosenbad.
“SVENSKA Fotbollsförbundet heter det, Janne” säger statsminister Åkesson och hytter med pekfingret. Janne vrider på sig lite obekvämt i stolen där han sitter framför statsministerns skrivbord. “Därför borde bara svenskar spela i det svenska landslaget. Det säger ju sig självt, eller hur?”
“Ja, men så är det ju redan” säger Janne men statsminister Åkesson reser sig och hyschar honom. “Vi har nog olika syn på det här med svenskhet” säger Åkesson och börjar eftertänksamt vanka av och an bakom sitt skrivbord. “Jag måste ju tänka på mina väljare och de som röstat på mig” utvecklar statsministern. “De tycker ju exempelvis att Jimmy Durmaz inte borde spela i landslaget.”
“Men utan Durmaz insats hade vi ju aldrig ens nått till VM” svarar Janne och svettas lite genom kavajen. “Ja, men att Sverigedemokraterna nu blivit Sveriges största parti är ju ett tydligt bevis på att svenska folkets minne är kort” säger statsminister Åkesson förnuftigt medan han ömt smeker bokryggen på sitt gamla exemplar av Mein Kampf som står uppställd i hyllan bakom bordet.
Janne Andersson skickas ut från Rosenbad med uppmaningen att från och med nu ska bara vita spelare med Svensson-namn representera Sverige i mästerskap. Janne tänker länge och väl. Vem ska han nu plocka in i truppen? Supertalangen Ken Sema, som tidigare varit aktuell för landslaget går ju tyvärr bort. Janne önskar att han kunde ringa Zlatan, men SD har i många år varit tydlig med att Zlatan inte är svensk.
Det hela slutar med att Janne inte ens lyckas få ihop en startelva och tvingas låna in Sverigedemokraternas riksdagsgrupps korpenlag. Sverige kvalificerar sig aldrig mer till ett mästerskap i fotboll.