Varför kan inte alla bara komma överens?

Kata Nilsson skriver idag om varför det som kallas "maktspel" faktiskt är en viktig del av demokratin.

Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) har varit de två tänkbara statsministerkandidaterna under regeringskrisen.

Stefan Löfven (S) och Ulf Kristersson (M) har varit de två tänkbara statsministerkandidaterna under regeringskrisen.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Ledare2021-07-07 05:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Under helgen var vi ett gäng som umgicks. Jag brukar försöka att undvika att prata politik med mina vänner eftersom jag diggar att vara ledig ibland. Men frågar någon något så kommer jag att svara, för jag tycker också att kunskap finns till för att dela med sig av. Nu var det en i gänget som efterfrågade en snabb sammanfattning av regeringskrisen. Varför den uppstått, vad som skett, och vad som kan tänkas hända framöver.

Jag drog det så kort jag kunde. Att Vänsterpartiet valde att inte längre passivt stödja regeringen på grund av frågan om fri hyressättning i nyproduktion. Att partierna Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna valde att haka på V och att dessa partier ihop kunde vinna omröstningen som fällde regeringen. Att Stefan Löfven valde att överlämna saken till talmannen, som nu återigen skulle få fika med partiledare. Alla lyssnade på min lilla genomgång, som jag gjorde mitt bästa för att hålla intressant. Sedan utbrast en: "Allt handlar ju bara om makt!"

Nej, tänkte jag. Det handlar ju om politik. Och på resan hem funderade jag över detta, för det här var inte första gången jag hörde någon säga så. Allt det här som stundvis kallas för maktspel, käbbel, och sandlåda. Inte sällan bidrar media till den bilden, när rubriker sätts med ordval som innehåller sådana ord. Men det handlar ju om politik.

Inget parti i Sverige kan räkna med egen majoritet i riksdagen. Att det ena partiet inte vill samarbeta med det andra, eller att partier svänger och börjar samarbeta med nya partier, allt det handlar ju om att få igenom sin politik med hjälp av olika allianser. Och hur de politiska blocken ser ut spelar ju förstås roll för den politik som röstats på.

Ta Liberalerna som exempel. Man kan ju vilja rösta på Liberalerna (åtminstone 2,5% kan ju tänka sig att göra det) men även om det partiet klarar riksdagsspärren på 4% så kommer ju inte väljaren i fråga få det partiets politik om inte L samarbetar med andra partier. Det är nog rätt få liberala väljare som skulle bli nöjda om en röst på L innebar Sverigedemokraternas migrationspolitik. Således spelar det ofantligt stor roll vilka partier man samarbetar med, och vilka svängar "maktspelet" tar.

"Kan inte alla bara komma överens?" är en annan fråga jag brukar höra. Svaret är förstås nej, för flera partier tycker fundamentalt olika om vissa saker. När Nyamko Sabuni (L) meddelade att Liberalerna nu kommer att verka för en moderat-ledd regering efter nästa val trots att en sådan kommer vara under inflytande av Sverigedemokraternas politik menade hon att det inte spelar roll vem man pratar med utan vad man pratar om. Det är helt felaktigt. Det finns massvis med saker det inte finns någon som helst poäng att prata om med fel person.

Sverigedemokraterna är ett parti med nazistiska rötter, och som fortfarande har företrädare som säger saker som att samer och judar inte kan betraktas som svenskar. Med sådana partier är det meningslöst att prata om frihetlig politik, demokrati och jämlikhet. Och fler exempel på politiska områden där det skär sig partierna emellan går att lista.

Det som kallas maktspel är egentligen hur vår demokrati fungerar. Man måste kompromissa, bilda allianser, men också kunna stå upp för sina egna värderingar och dra en gräns. Även fast regeringskrisen varit stormig så har den också visat hur demokratin stundvis kan vara svår, men också påmint oss hur glada vi ska vara över att vi har den.