Partierna bjuder över varandra om hur många fler poliser landet ska få. Deras löner ska också höjas rejält. Allt för att upprätthålla lag och ordning i landet. Men varför går inget parti till val på socialpolitiska visioner och mål?
Socialdemokraterna har lovat 10 000 fler polisanställda fram till år 2024. De andra partierna vill inte vara sämre. Likaså lovas det kraftigt höjda löner för att råda bot på polisbristen och få fler att stanna kvar i yrket.
Liberalerna lovade 4 000 kronor mer i månaden redan i fjol. Kristdemokraterna har höjt budet till 5 000 kronor och Sverigedemokraterna drog i sin vårbudget till med en höjning på 6 000 kronor i månaden.
Ja, poliser är lågavlönade och det råder polisbrist, men varför denna ensidiga fokus på en enda yrkesgrupp som ska göra samhället säkrare och tryggare? Varför är det ingen som kräver kraftigt höjda löner och bättre arbetsvillkor för socialarbetarna? Varför är det ingen som föreslår storsatsningar för att förhindra att människor överhuvudtaget hamnar i missbruk och kriminalitet?
En förklaring är att det handlar om långsiktiga insatser som inte går snabbt att räkna hem. En annan att socialarbetare är ett kvinnoyrke i offentlig verksamhet med låg status. Trots lång akademisk utbildning värderas deras kompetens ynkligt lågt. De arbetar dessutom med samhällets svagaste som en sista utpost. Bakom dem finns ingenting.
Akademikerförbundet SSR har slagit larm om en mycket hård pressad arbetssituation inom socialtjänsten i Stockholms län. Personalomsättningen är stor och ökar. Sju av tio socialsekretare överväger allvarligt att lämna socialtjänsten, enligt en studie gjord av Novus. Fyra av tio svarar att arbetsbelastningen ökat det senaste året. Det ser likadant ut på många andra håll.
Men inte kallar partiledarna till presskonferens för att lansera storsatsningar på det förebyggande sociala arbetet. Trots att forskning och erfarenhet visar att det är samhällsekonomiskt lönsam, och trots att det skulle ta bort oändligt stora mängder mänskligt lidande.
I Dagens Nyheter berättar socialsekreteraren Elin Tjernström varför hon sade upp sig från Södertälje kommun där hon jobbat med försörjningsstöd:
– Det är på grund av arbetsbelastningen. Under mina fem år här har jag aldrig sökt ett annat arbete, eftersom jag trivts väldigt bra. Men det finns en gräns. Arbetsbördan bara fortsätter att eskalera och nu känner jag att måttet är rågat.
För att klara av att hjälpa de hon möter borde hon ha 25-30 klienter. Nu ligger hon på cirka 65 och det är naturligtvis ohållbart. Både för henne och de hon ska hjälpa stå på egna ben.
Socialarbetarna är enligt SSR:s ordförande Heike Erkers en extremt lojal yrkesgrupp. De vet att när de slutar klipps relationen av till de barn och ungdomar de jobbat med. Därför hänger de kvar i det längsta, trots att de egentligen inte orkar. De borde vara fler, men i stället drar vissa kommuner, som Göteborg, ner inom socialtjänsten.
Fältet ligger öppet för politiska initiativ. Socialdemokraterna borde ta chansen och göra socialpolitiken till ett högt prioriterat ämne.