I dagens Piteå-Tidningen går att läsa att Cederkliniken i Piteå permitterar personal mitt under pågående corona-pandemi. Skälet är att hälsocentralen går back nu när färre personer besöker hälsocentralen i och med risken för smittspridning och oron för corona.
Det rör sig om ungefär tio tjänster, och dessa går alla ner i arbetstid men behövs allt jämt på Cederkliniken, vilket enligt kliniken själva innebär att eventuell utlåning av personal till regionen inte är möjligt. Anledningen till att detta sker är för att slippa varsla om uppsägning, vilket ju är helt korrekt och i enlighet med idén om att kunna korttidspermittera.
Men detta väcker ändå andra frågor. Privata aktörer inom välfärden har länge varit en het diskussion. Det finns de på vänsterkanten som tror att alla välfärdsföretag är onda kapitalister som försöker suga ut välfärdssystemet på skattepengar för att göra profit. Så är det inte.
De flesta som startar privata hälsocentraler, tandläkarmottagningar och annat, vill bara helt enkelt ha mer inflytande över sin egen arbetsplats och utföra det yrke de utbildat sig till för att göra nytta. De kompletterar den offentliga vården och ska ha uppskattning för det.
Grundfrågan är alltså inte huruvida Cederkliniken agerar rätt eller inte. Cederkliniken agerar uppenbarligen rätt, utifrån hur systemet ser ut och är uppbyggt. Alternativet kanske hade varit att klappa igen om ett par veckor, varpå den offentliga vården hade blivit ännu mer belastad.
Däremot bevisar Cederklinikens agerande problematiken i att vår välfärd är uppdelad mellan privat och offentligt. För det är självklart helt absurt att sjukvårdspersonal ska permitteras på en arbetsplats på grund av att de har mindre att göra, medan personer inom samma yrkesgrupp sliter och jobbar långa, hårda arbetspass på en annan arbetsplats bara någon kilometer bort.
De permitterar ju faktiskt på grund av att de går dåligt ekonomiskt. Precis som vilket privat företag som helst. Vilket sätter fingret på hela grejen. Ska vård vara något som sköts precis som ett företag, eller ska det finnas någon slags ansett egenvärde i att det finns hälsocentraler lite här och var?
Privata vårdaktörer kompletterar som sagt den offentliga i vanliga fall, men det finns också konkurrens. I kris borde det rimligen finnas någon form av krav på att fortsätta även om det går knapert ekonomiskt? För det offentliga har det kravet på sig, varför har inte det privata det?
Dessa frågor har för allt för länge diskuterats ur ett “svart eller vitt”-perspektiv, där många på vänsterkanten som sagt målat upp privata aktörer som onda kapitalister och högern samtidigt okritiskt tyckt att profiten är helt okej för att valfriheten (att kunna välja exempelvis vårdcentral) är viktigast trots att den inte finns där för alla.
Nu kanske vi kan börja diskutera privatvård på ett mer nyanserat sätt. Ifrågasätta varför vi på ett håll kan hylla de som kämpar och på annat håll permittera samma yrkesgrupp. Fundera över varför vi har detta system för privata aktörer kontra de offentliga, när båda åtminstone i teorin strävar åt samma mål.
Denna debatt behövs inom välfärdspolitiken, och läget är akut. För det är ju som sagt helt sjukt att en privat hälsocentral permitterar sjukvårdpersonal när vi är mitt uppe i den största sjukdomsrelaterade kris världen sett på väldigt länge.