Davis sa upp sig i somras. Brexitminister nummer två, Dominic Raab, tillträdde strax efter det. Han verkar inte ha skött sig mycket bättre. Under Raabs tid på posten ryktades det att en rådgivare, Olly Robbins, var den som i själva verket höll i trådarna.
Måndag den 14:e november fick det brittiska kabinettet (de viktigaste ministrarna) se det föreslagna brexitavtalet. Det tog Raab två dygn att bestämma sig för att han var missnöjd. Han sade upp sig, och andra ministrar följde efter. Strömmen av avhoppare verkar i skrivande stund inte ha avstannat.
Nu sitter premiärministern Theresa May i en svår sits. Ska brexit bli verklighet måste avtalet godkännas av kabinettet, Europaparlamentet, alla EU-medlemsstaters regeringar och det brittiska parlamentets underhus. Det sista blir mindre och mindre troligt. May saknar i nuläget ungefär 60 av de 320 röster som skulle kunna få igenom avtalet.
Frågan om gränsen mellan Nordirland och Irland är en stor del av problemet. Nordirland är en del av Storbritannien och följer därför med i utträdet ur EU, samtidigt som Irland förblir medlemmar. Gränsen på ön blir alltså Storbritanniens enda landgräns mot EU.
Eftersom just den gränsen var ämne för ett 30 år långt inbördeskrig är frågan känslig. Om Storbritannien inte stannar kvar på EU:s inre marknad behöver någon slags gränskontroll införas. Att placera den mellan Irland och Nordirland skulle kunna riva upp gamla sår och leda till nya konflikter. Att ha den mellan Nordirland och resten av Storbritannien, så som är föreslaget i avtalet, väcker ilska hos de som är rädda att Nordirland ska bli en del av Irland igen.
Mays minoritetsregering har sedan extravalet 2017 förlitat sig på stöd från det nordirländska högerpartiet DUP (Democratic Unionist party). DUP är en hårdför del av den protestantiska, brittvänliga sidan i konflikten på Nordirland, och är alltså en del av dem som motsätter sig en gräns mellan Nordirland och resten av Storbritannien. Att Mays regering varit beroende av den ena parten i en så känslig fråga har knappast bäddat för ett bra avtal.
Det går inte att göra alla nöjda. Vad avtalet än innehåller kommer någon känna sig lurad. I en politisk kultur där ministrar säger upp sig utan att tveka och det ryktas om att partikamrater planerar misstroendeförklaringar mot premiärministern är det inte lätt att få till 585 sidor alla kan ställa sig bakom. Att Theresa May själv ännu inte avgått är ett under