När Moderaterna önskade söka stöd för regeringsbildning hos Sverigedemokraterna så valde C och L att istället stötta en Socialdemokratiskt ledd regering. Då splittrades den forna Alliansen, som förr bestod av Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna. Därefter har M och KD rört sig ännu närmare Sverigedemokraterna.

Det är en logiskt att M och KD rör sig mot SD. Det är inte smickrande, och det är verkligen en trist utveckling för svensk politik, men det är ändå logiskt. M och KD kommer aldrig ensamma kunna ta makten i Sverige, och deras forna kompispartier har vänt dem ryggen för en socialliberal regering hellre än en konservativ.

Däremot har Moderaterna och Kristdemokraterna hanterat separationen från Centerpartiet och Liberalerna, och sitt närmande till SD, på lite olika sätt. Moderaterna verkar fortfarande buttra över att inte ha fått bilda regering, och slickar ännu sina sår. M har inte uttalat sagt sig vilja samarbeta med SD, men deras politik rör sig åt det hållet.

Kristdemokraterna har istället valt att ta på sig ledartröjan, trots att M är ett mycket större parti än KD, och leda vägen raka spåret i knäet på Sverigedemokraterna. Partiledaren Ebba Busch Thor (KD) har ätit lunch med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson, och det är allt mer tydligt även politiskt att KD blivit en kopia av SD.

Den hårdnande flyktingpolitiken som Kristdemokraterna numera kommunicerar har fått många att undra vad som hände med de snälla kristna tanterna som volontärarbetar åt biståndsorganisationer tagit vägen i partiet. Kristdemokraterna är ju framför allt ett parti som säger sig värna barn, familjer och äldre, vilket rimmar illa med exempelvis deras förslag om skärpta krav för anhöriginvandring.

Under Kristdemokraternas partistämma i Umeå visade sig dock den kristna godheten ändå i just debatten om anhöriginvandring. Partistyrelsen hade föreslagit att ungdomar som kommer till Sverige ska klara av att försörja sin familj, annars får inte familjen komma. Det är ganska strängt, minst sagt.

Men debatten blev också hård och partistyrelsen mötte en hel del motstånd. I söndagens Rapport visades klipp från stämman, där bland annat ombudet Elise Arnell (KD) satte ner foten när hon sa följande: “Våra högt hållna principer om familjen ekar tomma av innehåll, allt för att locka väljare. Vilka principer ska vi kompromissa med nästa gång? När Röda Korset, Rädda Barnen och BRIS varnar oss för att fatta ett beslut borde varningsklockorna ringa”.

Partistyrelsen fick dock igenom skärpta krav på anhöriginvandring, efter att självaste partiordföranden gått upp i talarstolen och lagt ett tilläggsyrkande som löd: “att detta införs på ett sådant sätt att det inte bryter mot barnkonventionen och andra internationella konventioner” vilket man kanske hade förutsatt från början att ett förslag från ett riksdagsparti borde innebära.

Det är egentligen helt sjukt att ett sådant tilläggsyrkande inte höjer några ögonbryn, utan snarare blir en brygga till en acceptans för ett förslag som borde bryta mot partiet värdegrund. Är KD verkligen ett parti för barn, familj, äldre med en sådan politik?

Kristdemokraterna må ha sålt sin själ till djävulen, men ännu är den inte helt förlorad. Det partistämman skvallrade om är att det fortfarande finns goda krafter inom det partiet, och förhoppningsvis kommer de att höras allt ljudligare ju mer Ebba-tåget dundrar på med slutstation SD.