Svensk politik slutar inte förbluffa. Efter att Vänsterpartiet gjort upp med Moderaterna (första chocken) kom de två partierna med krav gentemot regeringen om mer pengar till välfärden (andra chocken, kanske främst från Moderaterna då). Tredje chocken kom väl igår när de så kallade januaripartierna, alltså Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna, meddelade att de gav vika för kravet.
S och MP sitter som bekant i regering, men politiken de driver har de kommit överens om med C och L i Januari-avtalet. Dessa fyra partier är alltså de som står bakom den statliga politiken i Sverige just nu, med Vänsterpartiet, Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i opposition.
Regeringen har, trots stöd från Centern och Liberalerna, inte majoritet i riksdagen vilket möjliggör den här typen av ställda krav från oppositionspartierna. Det är dock sällan Vänstern kommer överens med de andra oppositionspartierna (som ju står längst till höger och därmed ofta är motpol till Vänsterpartiet i de flesta frågor). Men i detta fall kom de uppenbarligen överens, främst till vänsterns fördel måste man ändå säga, då välfärdsfrågorna är klassisk vänsterpolitik.
Finansminister Magdalena Andersson (S) meddelade alltså igår, ihop med de andra ekonomisk-politiska företrädarna från januaripartierna, att välfärden ska få fem extra miljarder under detta år. Av dessa avsätts 3,5 miljarder till kommunerna, och 1,5 miljarder till regionerna.
Det är ingen hemlighet att Socialdemokraterna är det parti, utom möjligen Vänsterpartiet, som har välfärdsfrågorna som en av sina högst prioriterade politiska områden. Samtidigt som S nu sitter i regering där samarbete med två liberala partier gjort det tufft att genomföra allt man hade velat. Nu kommunicerar regeringskansliet flitigt hur dessa extra miljarder kommer hjälpa kommuner och regioner att garantera en stark välfärd. Tack vare, vänta, vadå, Moderaterna?
Sossarna kan förstås bara vara nöjda. S vill satsa på välfärden, och när kravet kommer från oppositionen, för att Vänsterpartiet och Moderaterna för första gången kommit överens om någonting konstruktivt. Det är toppen för regeringen. Och det är framför allt bra för Sveriges kommuner och regioner, som vittnar om att det är svårt att just få ihop ekonomin och garantera välfärd i hela landet.
Problemet är alltjämt att januaripartierna sitter i en sits där de kan tvingas ge vika för fler krav. Även dåliga. Denna gång var det en bra grej, som regeringen gott och väl kan kommunicera ut som en vinst. Men vad händer nästa gång Vänsterpartiet och högerpartierna kommer överens om något? Det är inte länge sen nyval kändes nära, när V hotade med att väcka misstroendeförklaring mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S) och Moderaterna inte var sena med att haka på.
Att Vänsterpartiet är ett oppositionsparti kan faktiskt vara en räddare för sossarna, i fall som detta med välfärdsmiljarderna. Å andra sidan är inte Vänsterpartiet ett parti som är tillförlitligt, och rätt vad det är kan de få för sig att fälla hela regeringen bara för att allt inte blir exakt som de vill. Det är detta tillfälle Moderaterna väntar på, och det gör hela regeringen bräcklig. Mycket kan i framtiden bero på vem Vänsterpartiet väljer till ny partiledare, och hur sugen hen är på att bråka med sossarna hellre än med högern.