Under fredagen höll Centerpartiledaren Annie Lööf presskonferens och meddelade i och med den att Centerpartiets ledning och riksdagsgrupp skulle rekommendera partirådet att besluta att släppa fram Stefan Löfven (S) som statsminister.
Dagen därpå kom beskedet att partirådet beslutat detsamma. Samma dag meddelade Jan Björklund att Liberalernas riksdagsgrupp och partistyrelse rekommenderat sitt partiråd att besluta släppa fram Löfven. Liberalernas partiråds beslut blev också detsamma.
Hatet raglade in från trollhögern, ledd av bland andra Sara Skyttedal (KD) som kallade Lööf för Quisling, ett oerhört osmakligt val av ord med tanke på att dess ursprungliga namngivare förrådde Norge för Hitler. Hitler vet de flesta vem det är, och “Quisling” är således ett dåligt ordval för en demokrat som tar sitt ansvar och samarbetar över blockgränsen för att hålla ett högerextremt parti bortom inflytande.
Men det var avgjort viktigt att Annie Lööf fick bli den som presenterade den överenskommelse som Centerpartiet och Liberalerna nått med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Varför? Jo, för att hon är den som haft mest att förlora på att göra upp med S, och som behövde få visa upp sina segrar.
Att, som Annie Lööf beskrev det, “motverka vänsterinriktningen på svensk politik” är egentligen inte alls en seger för svensk borgerlighet. Det finns en överhängande högerinriktad majoritet i Sveriges riksdag. Men, som bekant ingår Sverigedemokraterna i den majoriteten, och liberala partier kan faktiskt inte samarbeta med SD, vilket L och C länge varit tydliga med.
I kohandeln med S och MP fick Annie Lööf bland annat igenom det hon beskriver som en “säkrad valfrihet” inom välfärden. På vänsterspråk betyder det att Lööf fick igenom att regeringen inte ska försöka stoppa vinstuttagen ur välfärden, som S ju försökte så sent som för ett år sedan.
Men det är inte heller någon seger för Annie Lööf. Det fanns aldrig riksdagsmajoritet för att stoppa vinsterna. S, MP och Vänsterpartiet måste ha egen majoritet för att det skulle kunnat hända. Men det är just av det skälet som det var så viktigt att Centerledaren blev den som först fick gå ut med att överenskommelsen var klar.
För Annie Lööf måste själv få beskriva dessa icke-segrar som segrar inför de egna leden. Annars hade hon inte fått med sig varken partikamrater eller liberala debattörer på tåget och hatet hade raglat över Lööf även internt, inte bara från trollhögern.
Men Lööf är så pass duktig på att hävda hur duktig hon är, att fler debattörer och politiker på vänsterkanten blev upprörda över hur borgerlig uppgörelsen blev. För Annie Lööf är så bra på att få det att låta så.
I skrivande stund har Vänsterpartiet sagt sig skeptiska till att släppa fram Stefan Löfven som statsminister på grund av all borgerlig politik som L och C fått igenom i uppgörelsen. Och även om de lämnats utanför förhandlingarna så behövs Vänsterpartiets mandat för att Löfven ska kunna bilda regering.
Men det vore oerhört beklagligt om de som röstar nej till en S-ledd regering i slutändan blir moderater, kristdemokrater, sverigedemokrater och vänsterpartister. Då har V, i sin önskan om att betyda något i förhandlingarna, valt en mycket mörk väg för Sverige.