Förra veckan meddelade Nooshi Dadgostar (V) att hon kan tänka sig sitta i en regering där även Centerpartiet ingår. Ett stort steg för Vänsterpartiet, som annars brukar trivas i opposition där de inte behöver kompromissa eller ta ansvar.
Frågan är kanske hur mycket allvar som ligger bakom de orden, och hur mycket som egentligen bara är positionering. Centerpartiet vill inte sitta i regering ihop med Vänsterpartiet, det svarade Annie Lööf (C) direkt.
M, KD, L och C har länge refererat till Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna som ”ytterlighetspartier”. Ett orättvist ihopklumpande då Vänsterpartiet inte alls är lika radikalt åt vänster som Sverigedemokraterna är åt höger. Men strategiskt fungerar dessa partier ändå ganska lika.
Både Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet står hellre på sidan av och är missnöjda än går in i förhandlingsrummen. Det faktum att det dessutom oftast sitter ett eller flera partier i förhandlingsrummet som inte vill ha varken SD eller V där gör att dessa partier kan dra på sig offerkoftor och påstå att ingen vill prata med dem. Men även om alla hade velat prata med dem hade de ändå inte kommit med konstruktivitet. V och SD är partier som hellre ställer krav och sätter sig på tvären än söker kompromisser.
Att V nu öppnar för att ingå i en regeringskonstellation kan ses som ett tecken på att V är redo att börja ta ansvar. Eller som ett strategiskt drag i ett spel där de redan på förhand vet att C inte vill det, varpå V kan fortsätta hävda att man haft dörren öppen men fick nej. Ytterligare offerkofta, med andra ord.
Vad som är politik och vad som är spel blir, trots att blocken blir allt tydligare, mer och mer grumligt. För Vänsterpartiet har inte sagt vad de egentligen vill. Var de ser möjliga kompromisser. Det är ju faktiskt det som är intressant för väljarna att veta. Det är inte särskilt troligt att V ser möjliga kompromissområden med C. Troligare är att utgången blir som sist. Att en S-ledd regering, vars politik tagits fram i förhandlingar med C, tillträder för att V släpper fram den.
Högern har det absolut inte lättare. Länge har Moderaterna och Kristdemokraterna uppenbart siktat på att ta över regeringsmakten med hjälp och stöd av Sverigedemokraterna. I början av våren meddelade Nyamko Sabuni (L) att även Liberalerna nu vill ingå i en sådan regering.
Högerblocket har alltså tagit en bestämt tydlig form under våren. En röst på vilket som helst av partierna M, KD och L är en röst på Ulf Kristersson (M) som statsminister och ledare av en regering vars politik kommer att vara kraftigt präglad av Sverigedemokraterna. Med reservation för möjligheten att Liberalerna trillar ur riksdagen, då är en röst på Liberalerna inte en röst på någonting i realiteten.
Men av denna anledning är Moderaternas största problem framöver helt klart SD. Regeringen Löfven har nu kunnat styra på grund av att Vänsterpartiet tyckt att det varit det minst sämsta alternativet. Sverigedemokraterna har sagt nej till att stötta samtliga regeringskonstellationer som inte ger dem inflytande. Där är SD obevekliga, och kan vara det eftersom deras väljare inte bryr sig om huruvida SD är konstruktiva.
För hur mycket man än kunde önska att politiken skulle handla mer om innehållet än hur block och konstellationer ser ut, så är ju samarbetena relevanta för innehållet. Nu när blocken ändå tagit någorlunda form, måste också politiken göra det. För väljarna behöver veta vad de röstar på. Vilken politik kommer respektive block driva i regeringsställning?