Vi har ofta olika lokala problem som egentligen inte är lokala. De är det förvisso i stunden, men de följer ändå mönster. Det kan vara hälsocentralen som ska lägga ner, skolan som står inför omställning baserad på bristande elevunderlag, eller bostadsbrist i städerna.

Det är samma sak överallt. Vi har lätt att läsa rubriker, uppröras på våra lokala politiker, och intala oss att just vår situation är unik. Men det är samma sak överallt, och lokalpolitiker gör vad de kan i alla landets kommuner och regioner, oavsett vilket eller vilka partier det är som styr.

Det kan låta deppigt, men det är samtidigt viktigt att komma ihåg när vi ofta är snabba att döma de lokala politikerna för beslut som fattas som för stunden verkar vara ett dåligt ett. Ingen, oavsett partifärg, blir politiker för att avveckla verksamheter.

Samtliga landsting och regioner i norra Sverige går med underskott. Vård, skola och omsorg kan mycket väl vara den fråga flest väljare bryr sig om. Ändå är rikspolitiken fast i en debatt om kriminalitet och hårdare straff. Vilket också är viktiga frågor, men långt ifrån den verklighet som Sveriges kommuner, landsting och regioner upplever som det mest akuta.

I Västernorrlands län har BB-frågan länge varit på tapeten. Ockupanter har demonstrerat utanför Sollefteå sjukhus närmare tre år. Detta är nästan bortglömt av riksmedia, samtidigt som verkligheten fortfarande är densamma för de som bor där. Rikspolitiken har ett ansvar att se sig runt om i landet och fundera över vad som faktiskt är de mest akuta frågorna.

Välfärdspolitiken har kommit upp på agendan en smula mer sedan Vänsterpartiet ställde krav på regeringen om mer pengar till välfärden. Vänsterpartiet har guldläge i denna fråga, och gör rätt som ställer krav på regeringen. Samtidigt är det givetvis så att förändring inte kan ske över en natt, och den välfärdskris vi ser idag är fortfarande ett arv från tidigare regeringars misslyckande, vilket gör det extra genant att Moderaterna valde att haka på Vänstern i sina krav.

Men det som är allra viktigast är att komma ihåg att politiker lokalt vill väl. Beroende på partifärg finns det såklart olika saker som prioriteras mer och mindre, men det finns inte skäl att uppröras på enskilt kommunalråd eller nämndsordförande, för de bakomliggande problemen är större än så.

“Närhetsprincipen” brukar det kallas. Det som engagerar oss mest är det som ligger oss nära, rent geografiskt. Och det är helt logiskt. Bor man i Älvsbyns kommun bryr man sig givetvis mer om skolorna där än skolor i Karlstad, Ludvika, eller Kristianstad. Samma sak är det för Sollefteåborna i frågan om sjukhus, eller vad det nu kan tänkas gälla.

Men vi måste lyfta blicken. Det som kanske skulle behövas är ett rejält välfärdsuppror, där alla kommuner, landsting, regioner, medborgare och personal inom allt ifrån skola till äldreboenden och sjukhus gör gemensam sak i att pressa regeringen på rejäla satsningar. Ett uppror som inte bara är politiskt spel, utan som faktiskt är seriöst.

Det är självklart så att det skapar frustration ute i landet när rikspolitiken främst debatterar de frågor kvällstidningarnas rubriker rör. Och deras rubriker kommer aldrig handla om en långsam men på lokala håll extremt märkbar försämring av det offentliga. Det händer inte bara här och där, det händer överallt. Och det är hög tid att riksdebatten börjar handla om det.