Den 3 september 2009, alltså för drygt åtta år sedan, träffade jag Peter Hultqvist och hans medarbetare Robert Björkenwall i Kulturens hus i Luleå. Då stod inte försvarspolitiken främst på Hultqvists agenda.
Han och en arbetsgrupp hade istället fått den socialdemokratiska partistyrelsens uppdrag att utarbeta en ny landsbygds- och regionalpolitik. En av ledamöterna i gruppen var S-distriktets dåvarande ordförande Karin Åström, Överkalix.
Hultqvist var starkt kritisk mot dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) och det borgerliga styret.
”Regeringen har degraderat regionalpolitiken till en marginalfråga”, dundrade Hultqvist på sitt oefterhärmerliga dalmål så det skallrade i fönstren i Kulturens hus.
Han var inte ensam om kritiken. I en debattartikel i Dagens Nyheter 26 februari 2009 hade Börje Hörnlund (centerpartistisk arbetsmarknadsminister i den borgerliga regeringen 1991-94) totalsågat hela alliansen, inklusive sitt eget gamla parti. Han anklagade C-ledningen för att ”mörka regeringens medvetna diskriminering av landets svagaste kommuner”. Vidare ansåg han att alliansregeringen ”rövar pengar från fattiga landsorts- och högskattekommuner och överför dem till rika lågskattekommuner”.
Det var ord och inga visor – och en viktig förklaring till att Centerpartiet backade i valen både 2010 och 2014. Många upplevde att landsbygds- och regionalpolitiken (en av partiets verkliga hjärtefrågor) var satt på undantag.
Dåvarande landsbygdsministern Eskil Erlandsson (C) framstod visserligen som en hygglig karl. Problemet var bara att de övriga allianskamraterna inte var så intresserade av hans frågor och ministerportfölj. Sänkta skatter (med totalt 138 miljarder kronor under alliansåren) prioriterades högre än investeringar i landsbygds- och regionalpolitiken.
Det fanns dock alternativ för dem som ville annorlunda. Den 17 mars 2010 levererade Peter Hultqvist och hans arbetsgrupp en regionalpolitisk rapport med en hel katalog av åtgärder och förslag. Rapporten blev även stomme i en socialdemokratisk riksdagsmotion i samma ämne under våren 2010.
Det handlade bland annat om krav på satsningar på forskning, högre utbildning, lokala servicekontor, stöd till landsbygdsbutiker, infrastruktur och mycket annat.
Bland annat upprepade partiet sitt besked om byggstart för en ny kustjärnväg mellan Umeå och Luleå
”Blir det en S-regering sätter vi spaden i jorden för Norrbotniabanan”, meddelade Hultqvist – klart och tydligt.
Tyvärr blev det inget maktskifte och regionalpolitiken fortsatte att ligga för fäfot i ytterligare fyra år.
Nu – efter Stefan Löfvens och den rödgröna regeringens tillträde 2014 – har emellertid skett en tydlig kursomläggning. Inte bara landsbygdsministern, utan även regeringschefen, finans-, civil-, närings-, forsknings- och utbildningsministrarna talar engagerat om att utveckla hela landet.
Det levereras dessutom konkreta åtgärder. Några exempel:
? Höjningen av statsbidragen till kommuner och landsting innebär mer pengar till vård, skolor och omsorg i både Kiruna och Ystad.
? Statliga verksamheter omlokaliseras från Stockholm till andra delar av landet, till exempel flyttas Polarforskningssekretariatet till Luleå.
? Högskolor och universitet i hela Sverige byggs ut. Folkhögskolorna får nya utbildningsplatser.
? Det ska bli fler statliga servicekontor, mer pengar till vägunderhåll, lokala lärcenter och extrapengar till särskilt utsatta småkommuner.
? Det satsas äntligen på både Norrlandsfonden och Norrlandsjordbruket.
Många av förslagen känns igen från Hultqvistrapporten 2010. Politiken har gått hela den långa vägen från ax till limpa. Det är bara sorgligt att förslagen inte kunde sjösättas redan efter valet 2010, att Sverige fick en riksdagsmajoritet som ville annorlunda och att landet fick uppleva ytterligare fyra förlorade år i regionalpolitiken. Men visar i alla fall att det spelar roll för landsbygden och regionalpolitiken vilken regering som styr.
Den nya regeringen har gjort skillnad.