Under helgen hamnade centerpolitikern Martin Ådal i blåsväder. Detta för att han fått, och poserat på bild med, en present från Centerpartiets studentförbund. Presenten var nämligen en tavla föreställande en LO-borg i lågor.
LO-borgen är arbetarfackens högkvarter, som folk självklart förknippar med arbetarrörelsen och den fackliga kampen genom historien. Tavlor som föreställer att den brinner innebär förstås en provokation.
I och med denna händelse har en stor debatt blossat upp om målningen i sig. Vad är okej att måla och inte? Vad är satir? Vad är hotfullt? Vi känner igen diskussionerna, frågan om yttrandefriheten och vart dess gränser går. Att antidemokratiska idéer kan skyddas av yttrandefriheten är en ständig problematik vi brottas med. Hur harmlös är egentligen en bild?
Självklart är det inte samma sak att ha en tavla föreställande en brinnande LO-borg som att faktiskt ge sig av till Stockholm för att tutta på kåken i fråga. Och trots att konst kan vara provocerande, upprörande, och problematisk så har vi ändå någonstans enats om att yttrandefriheten är viktig trots dess stunder av svårtolkning.
Det som debatten egentligen, i denna ledarsidas mening, borde handla om är förstås innebörden av tavlan i sitt sammanhang. En present från Centerstudenter till en centerpartistisk rikspolitiker. Sällan har Centerpartiets antifackliga engagemang så tydligt porträtterats. Och frågan blir då förstås hur regeringssamarbetet påverkas.
Socialdemokraterna har en nära relation med LO, och ska också ha det. Socialdemokraterna är arbetarnas parti, och LO är arbetarnas fackliga förbundsorganisation. Socialdemokraterna är dessutom Sveriges största parti, och har i förhandlingar med Centerpartiet landat i ett samarbete som ligger till grunden för Sveriges nuvarande regering.
Centerpartiet har länge varit anti-fackliga, och helt öppna med det. Ungdomsförbundet, CUF, hade en kampanj för ungefär tio år sedan som kallades ”fuck facket”. Denna kampanj försökte CUF väcka liv i igen för ett par månader sedan men nu möttes den av enorm kritik. För under året av pandemi har de flesta blivit medvetna om vilka yrken som är allra viktigast i vårt samhälle. Och det är i mångt och mycket de yrkesgrupper som LO-facken organiserar.
Alla de som inte kunnat sitta med sin laptop hemma och kura ihop i väntan på att pandemin ska dra förbi. De som istället slitit inom vården, omsorgen, skolan. De som dagligen riskerar att bli smittade för att de jobbar inom handeln eller som städare eller på café. De som inte kunnat jobba hemma är också de som fått samhället att gå runt det här året.
En tavla som föreställer att någon satt eld på symbolen för dessa arbetares kamp för bättre villkor och löner provocerar självfallet. Men det som provocerar mest är att den delas ut som present inom en politisk rörelse som ska anses vara seriös på den svenska politiska kartan.
Centerpartiledaren Annie Lööf har gång på gång den senaste tiden fått ta avstånd från antifackliga uttryck i det egna partiet. Frågan är om Centerpartiet verkligen håller på att lära sig vikten av en stark fackföreningsrörelse, och därmed tvärvänder åsiktsmässigt, eller om de egentligen hatar facket lika mycket som innan?
Var Lööf allvarlig när hon skrev på Twitter att ”fackförbunden är otroligt viktiga”, eller handlar det mer om vilken bild hon vill ge av partiet utåt sett nu när allt fler fått upp ögonen för och börjat värdera arbetarnas villkor? Och hur ska S förhålla sig till ett sådant samarbetsparti?