Min vän bor i Stockholm. En typisk sådan upplyst vegonisse som köper ekologiskt och tycker att satsningar på snabbtåg till Berlin är en mycket viktig miljöreform. Innan jag lärde känna honom kunde jag håna sådana som honom. Jag drar gärna på mig lite extra dialekt och “hela landet”-koftan och förklarar att verkligheten är en annan utanför storstan.
Men han gör helt rätt. Utifrån sin egen världsbild. Där han befinner sig, i hans kretsar, där säkert många efterfrågar miljövänliga vis att ta sig till Berlin, är det också helt logisk politik. Men där jag bor, där vi för det mesta bara efterfrågar något som helst vis att ta oss någonstans, blir hans uttalande en provokation.
För om det handlar om antingen solidaritet med folk eller med planeten, så kommer många givetvis välja planeten. Det säger ju sig självt att om planeten går under står vi alla utan någonstans att bo, och därmed är vi alla körda ändå, hur solidariskt vi än fördelar jordens sinande resurser. Vi måste rädda planeten.
Men jag ser på saken ur mina ögon och tänker att rädda planeten inte är i konflikt med mänsklig solidaritet utan tvärtom. Endast genom solidaritet oss människor emellan kan vi rädda planeten.
Alla ska ha råd med en grön omställning. En grön omställning ska anpassas efter alla. En klimatpolitik som belönar de rika som har råd att vara miljövänliga, och straffar de som inte har råd, så som elbilspremier kontra bensinskatter de facto gör, det är inte en smart klimatpolitik.
Den politiken är dålig i grunden, för den är orättvis. Och mitt solidariska hjärta reagerar instinktivt på orättvisor, något jag lärt mig sedan jag var liten då de tillgångar som skulle fördelas var legobitar på förskolan. Men en sådan miljöpolitik är också dålig för den kommer faktiskt inte att rädda planeten.
Om man tänker att solidaritet med planeten är viktigare än med människor, och att det därmed inte gör något om vissa förlorar på en grön omställning för det finns ett “högre syfte” att rädda mänskligheten och vårt jordliga hem, då har man missat poängen helt. Både med hur vi hamnade i denna kris, och varför det är så viktigt att ta oss ur den.
Problemet stavas kapitalism. Det ekonomiska system mänskligheten byggt som utgår från en ständig jakt på resurser som både människor, natur, och slutligen hela planeten fått stryka på foten inför.
Om vi tänker att mammon ska styra oss till en grön omställning så kommer vi göra en u-sväng. För ska ens främsta incitament att vara solidarisk vara ens egna ekonomiska vinning så kommer ordet solidaritet suddas ut ur planen förr eller senare.
Det finns en hel ung generation som klimatstrejkar just nu för att de förstår att om de går i skolan för att lära sig saker för att bli kugghjul i kapitalismen kommer de ändå inte hinna jobba många år innan planeten brinner upp. De tror inte att det är för sent, men de förstår att det är bråttom.
Och säg att det redan är för sent. Säg att vi kommer brinna upp oavsett. Då hoppas jag att vi människor håller varandra i händer medan vi brinner, istället för att knuffa ner varandra i infernot. Och jag vill tro att min miljövän i Stockholm egentligen känner likadant.