Men om vi lyfter blicken en aning, och för tillfället släpper hur ministerposter kommer att fördelas, så fokuserar vi på vad det faktiskt handlar om. För visst handlar det om makt, men makten i sig är sekundär. Det viktigaste för alla partier är att klara av att formulera tanken om vad man vill göra med makten när man väl har den.
Hela regeringsfrågan kan för utomstående ögon verka tjorvig, käbblig och gnabbig. Regeringsbildnings-diskussionerna har liknats vid en sandlåda. Men allt handlar om hur mycket makten att påverka politiken är värd i politiska kompromisser.
Det är det verkligt väsentliga med de förhandlingar som pågår och pågått sedan Ulf Kristersson (M) röstades ner som statsministerkandidat av sina egna Allianskollegor. Det utrymme det senare finns för den politik som man vill genomföra är alltid central i frågan om huruvida makten är värd någonting alls.
Det är givetvis därför de mindre partierna kommit med kravlistor till Socialdemokraterna. Inte för att de antar att Socialdemokratin är ett tomt hål som går att fylla med en del borglig, en del vänster, och en del miljöpartistisk politik, utan för att de mindre partierna förstår att sossarna är de som kommer ro hem en kompromiss där de alla intressena tas hänsyn till.
Vilket troligtvis stämmer. Stefan Löfven är en van förhandlare och han kommer sannolikt lyckas göra alla någorlunda nöjda på något vis. Men Socialdemokratin då? Om S inte är ett tomt hål som kan fyllas med än den ena, än den andra politiken, vad är S då? Vad vill Socialdemokratin ha makten till?
Det är de små partiernas konsekventa åsikt, både från höger och vänster, att Socialdemokraterna är ett maktfullkomligt parti som gör vad som helst bara de får sitta i regering. Och visst har S svängt i många frågor genom tiderna. Men tiderna har också förändrats, och S har hållit en stadig kurs.
Frihet, jämlikhet och solidaritet är Socialdemokratins budord. Med dessa har politik formulerats och reformer genomförts. Men den Socialdemokratiska ideologin handlar inte bara om budord, utan utgår också från ett mål om att uppnå verklig förändring. Vilket de mindre partierna som nu förhandlar med S inte kan förstå. Antingen för att de är för höger för att bry sig om den lilla människan, eller för vänster för att tycka det är bättre med förändring än renlärighet.
Ja, Socialdemokraterna är kanske lite maktfullkomliga. Inte för att den ena ministerposten eller den andra spelar mest roll (även om det är helt logiskt att det största partiet innehar statsministerposten), utan för att man vet att majoriteten av Sveriges befolkning inte har råd med fyra år av den politik som Moderaterna med flera förespråkar.
Då krävs det ibland kompromisser för att nå makten. Men att inneha makten är grundläggande för att uppnå förändring för dem som det spelar allra mest roll för. Högerpolitik har alltid handlat om att göra det bättre för de som redan har det bäst, och även om C och L får igenom vissa frågor i förhandlingarna är det mycket bättre än att bara säga blankt nej från S sida och låta Moderaterna ihop med Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna styra det här landet käpprätt åt fanders.