Man måste aktivt anstränga sig för att missa att det är val i höst. De politiska slagorden raglar över oss. Det är betalda uppslag i tidningar, reklam på radio, affischer uppsatta längs väggrenen. Var och varannan dag kommenteras ett nytt utspel på nyheterna och i media.
Men det är sällan varken politikerna eller vi som förväntas rösta i höstens val någonsin tvingas lyfta blicken. De snabba frågorna kräver snabba svar, inte resonemang om samhällets utmaningar och den långsiktiga vägen framåt. Valet i Sverige handlar allt mer om att kommunicera i form av punchlines, både i flygbladsform men även i debatterna på TV.
Det är kanske lite nördigt och inte särskilt rimligt att önska mer ideologi i det politiska samtalet. Att bara prata ideologi gör sällan politiken mer begriplig eller konkret. Men vi kan väl kalla det vision. Vilket sorts samhälle vi vill ha om tio, tjugo år. Alla partier skulle tjäna på att valet började handla mer om det, förutom möjligtvis Sverigedemokraterna.
Bränderna i Sverige har verkligen blivit en symbol för politisk pajkastning. Allt är andras fel, trots att partiernas företrädare egentligen vet att frågor om krisberedskap är mycket mer komplext än vad de själva får det att låta.
Givetvis gör alla partier allt för att samla röster till den nionde september. Såklart är det i större fokus än teoretiska samtal om hur samhället ska se ut om decennier, men nuvarande pajkastning bidrar bara till ett ökat politikerförakt som varken gynnar demokratin eller de egna partierna i längden.
Missnöjesröster och soffliggare kommer bara att öka i antal om enskilda sakfrågor och pajkastning blir vad 2018 års valrörelse kommer att handla om. Och väljarna vill ha visioner. Troligtvis vill även politikerna det. Men de har själva, med hjälp av media, dragit ner valrörelsen i smutsen och det hela har blivit en ond spiral.
Att vara politiskt engagerad brukade innebära att inom ett parti försöka komma med svaren på samhällets utmaningar utifrån partiets verklighetsbeskrivning och vision om det framtida samhället. Valet folket hade var att välja vilket partis formulering av samhällets utmaningar och politikens svar på dessa som bäst passade den egna uppfattningen.
Det är inget fel med att prata om sakfrågor. Många är viktiga och av intresse för väljarna. Men det är förenklande av komplexa och svåra frågor och krav på snabba svar och kortsiktiga lösningar som är problemet. Det både fördummar väljarkåren och gör politiken mindre än den är.
Det är nyttigt för oss alla att ta en tankeställare och fundera på hur vi själva vill att Sverige ser ut om tio, tjugo år. Vilket samhälle vill vi bli gamla i? Vilken värld vill vi lämna över till våra barn och barnbarn? Dessa frågor är inte vad valet ser ut att komma att handla om, men det är vad Sverige skulle behöva.