Bara för ett år sedan, efter valet 2018, var hela Sverige i ett väldigt förvirrat tillstånd. De forna blocken såg ut att kunna upplösas, då både “de rödgröna” och “Alliansen” minskat kraftigt. De rödgröna var aningen större än Alliansen, men Alliansen vägrade erkänna valförlust.
De, tillsammans med Sverigedemokraterna, röstade bort Stefan Löfven (S) från statsministerposten. Sedan följde månader av talmansrundor, där det hela bara hade kunnat sluta på två vis. Det ena hade varit att hela Alliansen, alltså Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna, hade bildat regering med aktivt stöd av SD (som krävde politiskt inflytande i utbyte).
Det andra var så som det också blev, nämligen att de liberala partierna inom Alliansen valde att säga nej till SD och istället stödja en ny rödgrön regering. Ännu är historiebeskrivningen olika inom den forna Alliansen hur det kom sig att det blev som det blev.
C och L ville ju länge att S skulle agera stödparti åt en Allians-regering, vilket var en galen idé från början med tanke på att S blev största parti och det rödgröna blev det största blocket. När de insåg att detta inte skulle ske kom Moderaterna och Kristdemokraterna på idén att SD kunde funka som stödparti. Ungefär här vänder C och L sina tidigare kompisar ryggen, eftersom de inte vill ha med SD att göra. M och KD kallar detta svek, C och L tycker att M och KD var de som svek först.
Man kan tycka vad man vill, men samtliga allianspartier gick då till val på att inte ha något samröre med SD, vilket ändå någonstans innebär att det var M och KD som “svek först”, även om deras väljare kanske inte såg det hela som ett lika stort svek som Centerpartiets och Liberalernas väljare hade gjort.
Ett år i politiken går fort, och mycket har hänt. Men det är tydligt att det fortfarande inte riktigt är en stabil regeringsgrund, när nyval verkade stunda bara för någon vecka sedan i och med att Vänsterpartiet (som varit marginaliserade i parlamentariska uppgörelser) hotade att väcka misstroendeförklaring gentemot ett av de socialdemokratiska statsråden.
Därför kan man undra vilket Sverige vi hade kunnat ha idag om Alliansen valt den andra vägen. När de insåg att de antingen behövde splittras eller ha SD som stödparti. Ulf Kristersson (M) hade varit statsminister, Ebba Busch Thor (KD) hade varit jämställdhetsminister, och Jimmie Åkesson hade fått formulera hela regeringens migrations- och kulturpolitik.
Svekdebatten för Annie Lööf (C) hade blivit för stor och hon hade antagligen avgått som partiledare samtidigt som Jan Björklund (L). Centerpartiet och Liberalerna hade haft väldigt lite talan i hur Sverige skulle regeras. Mest troligt hade C och L trillat ur riksdagen vid nästa val.
Sverige skulle haft den mest konservativa regeringen detta land någonsin haft, och vi skulle inte bara se enorma nedskärningar i det offentliga utan även ett ännu högre tonläge i kulturdebatten, som skulle kantats av slöjförbud och ett krig mot media.
Det kan vara klokt att komma ihåg vilken typ av land vi skulle vara om en sådan regering någonsin kommer till makten. Det är inte otroligt att det någon gång sker, men den potentiella utgången av en sådan parlamentarisk överenskommelse måste alltid finnas i våra medvetanden. Det behöver påverka våra framtida val, oavsett hur vi röstar. För väljer Sverige den vägen alliansen för ett år sedan inte tog, så ska det inte vara i villfarelse.