Allt tal om flexibla arbetstider saknar självfallet inte grund ute i verkligheten. På många håll har ökad flexibilitet förverkligats avtalsvägen. I dag är det till exempel fler som jobbar mer vid produktionstoppar och mindre när produktionen är lägre. En trend i tiden.
Samtidigt är misstänksamheten stor bland många av LO:s medlemmar mot så kallad flexibel arbetstid, som ofta ses som en åtgärd som ensidigt och ibland godtyckligt utnyttjas av arbetsgivaren. Priset för en kortare arbetstid betalas i vilket fall som helst av dem som jobbar.
Visst vore kortare arbetsdagar en stor lättnad för många med tunga eller psykiskt slitsamma jobb. Inte minst inom de kvinnodominerade vård-och omsorgsjobben.
Svensken är flitigt och veckoarbetstiden i vårt land är generellt hög i jämförelse med andra länder i EU. Det borde alltså finnas utrymme för arbetstidsförkortningar.
Historiskt har vi också successivt sänkt arbetstiden i vårt land. Även om det var ett tag sedan detta skedde lagstiftningsvägen. Då minskades arbetstiden utan att välfärden hotades eller lönerna sänktes. Något som måste vara grundläggande vid en framtida arbetstidsförkortning.
I första hand måste ansvaret för en framtida arbetstidsförkortning läggas på arbetsmarknadens parter. Bara om den vägen inte visar sig framkomlig kan en lagstiftning komma ifråga.
Sedan är det politikernas ansvar att bestämma hur lång tid parterna ska få på sig att nå vettiga resultat. Just nu pågår en rörelse mot kortare arbetstider. Låt den få sin tid.
Minskad arbetstid ger nya jobb. Kanske inte i den omfattning som optimisterna inom tror, men åtskilliga nya arbetstillfällen kan säkert en sextimmarsdag medföra. Framförallt handlar en arbetstidsförkortning om sociala vinster för samhället i stort.
Där försök med sextimmarsdag genomförts har resultaten varit positiva.
Sjukfrånvaron har blivit lägre. Arbetsskadorna minskade. Trivseln bland personalen ökade och det avsevärt. Resultat som inte ska förringas i ett samhälle, där jäkt och stress och ett uppskruvat arbetstempo idag skapar nya sjukdomsbilder och utbrändhet.
Arbetstiden är förstås en fråga om makt. Den som bestämmer arbetstiden bestämmer också över arbetets innehåll. I dessa tider kan en arbetstidsförkortning vara nödvändig. I ett första steg bör förhandlingsvägen köras i botten. Så snart som möjligt. Om denna misslyckas måste lagstiftning prövas.
Sedan finns det generellt en hel del sociala vinster att hämta hem.
Kortare arbetstid ger mer tid för familjen. Inte minst för alla barnfamiljer. Ökad makt över det egna livet, helt enkelt. I en tid då allt i samhället ekonomiseras ger vi istället livskvaliteten en chans.
Målet måste på sikt vara en sextimmarsdag. Förhandlingsvägen eller lagstiftningsvägen. Kanske ett steg i taget – ett första vore att sänka normalarbetstiden till 38 timmar.
Vid det här laget vet vi det mesta om vad en arbetstidsförkortning betyder för samhället. Det har utretts på längden och tvären. Så varför vänta för ett varv till?