Jag vet egentligen inte så mycket om hans liv, mer än det intryck han gjorde på mig alla gånger vi träffades. Jag vet inget om hans asylskäl, bara något om rädslan i hans ögon när han talade om det han inte ens ville tänka på. Andra vittnar om det – kidnappningar, hämndattacker från talibaner, lösensummor, hedersvåld, förtryck av minoriteter.
Göran Engström har bevakat landet i femton år och har precis varit nere i Afghanistan för en reportageserie för Blankspots räkning. Han talar om oron hos de individer han följt från ankomst i Sverige till utvisning och nu försöken att bygga ett liv på spillrorna.
Han talar om oron över politiken, över fredsförhandlingarna med talibanerna och om man ska ta sig till Moskva eller Qatar för att förhandla. Om oron för hur kvinnor och utbildning ska påverkas när man kohandlar med talibaner. Vissa har återigen sålt allt för att lämna landet, andra menar att den enda lösningen är att stanna kvar. Presidentvalet har återigen blivit uppskjutet och tillvaron är ytterst otrygg.
Samtidigt är det 11 dagar kvar till europaparlamentsvalet och rädslan för att högerextrema partier ska vinna mer mark hopar sig. I Frankrike samlar Front National lika stort / litet stöd som Macrons eget parti och det ser liknande ut i flera länder. Brexit är redan resultatet av allt mer nationalistiska domedagsvibbar.
Marine le Pen, partiledare för Front National hånar öppet Macron som sagt att han ska göra allt för att motarbeta Front National, istället för att exempelvis bekämpa islamismen. Ja, le Pen kan hållas med sin skrämselpropaganda men hon sätter ändå fingret på något – det är ju inte ett parti som Front National som behöver bekämpa, utan det ojämlika samhälle som ger en sådan grogrund.
Tillbaka till Afghanistan. Fram till 1919 var landet en del av det brittiska imperiet. Under 1800-talet utkämpas tre krig på afghansk mark mot brittiska, men kanske främst indiska, dittvingade, soldater. Två gånger har landet hamnat i kläm mellan ”västvärlden” och först Ryssland, och sedan Sovjet.
De senaste 18 åren av amerikansk närvaro är ingenting jämfört med dessa decennier av krigsskådeplats åt stormakter. Man har söndrat och härskat, gett makt till maktgalna och understött än kommunister, än talibaner. De unga ensamkommande i Sverige är jämngamla med det senaste kriget, det mot talibanerna. Deras föräldrar växte upp under inbördeskriget som följde på Sovjets fall. Nu får landet tillbaka ytterligare ett av sina förlorade barn.
Sorgesången skulle kunna ljuda vidare. Över ett Europa som monterade ner sina medborgares framtidstro efter finanskraschen 2009 genom nedskärningar som drabbade ojämnt. Över forna kolonialherrar som är så rädda för att ta ansvar för länderna där de söndrat och härskat, nu när dess barnbarn söker skydd här.
Sorgesången har redan skrivits av Nadia Anjuman från Herat i västra Afghanistan. ”Jag har ingen önskan att öppna min mun. Vad ska jag ens sjunga om…? Jag, som är hatad av livet. Det gör ingen skillnad om jag sjunger eller om jag är tyst. […] Det gör ingen skillnad om jag pratar, om jag skrattar. Om man dör, om man finns kvar.” Anjuman ingick i ett hemligt poesisällskap under täcknamn ”Sömnadsklubben”. Hon misshandlades till döds av sin man, 25 år gammal.