Dagarna innan jul riktades hård kritik mot artisten Linda Pira, som tillsammans med några andra tagit fram en app vid namn “Workish”. Appen ska fungera som förmedlare mellan personer som behöver jobb och personer som behöver få mindre sysslor uträttade. Exempel som tas upp är sätta upp en tavla, gå och handla, och så vidare.
I utbyte mot själva förmedlandet tar appen ut 12% av priset, och priserna (lönerna) för dessa tjänster kan vara några hundralappar. Detta kan verka vara en bra idé till en app vid första tanken. Det finns folk som kanske vill ha hjälp med sysslor de själva inte klarar av och det finns personer som behöver ett extraknäck och som kan tänkas göra dessa sysslor.
Men efter en ganska snabb analys inser man vilket fruktansvärt dålig idé appen är. För det första är många av sysslorna saker som exempelvis hantverkare eller hemtjänst borde utföra, varpå appens blotta existens givetvis innebär lönedumpning för dessa professioner.
Lägg därtill att appen inte tar något ansvar för vad som händer efter att förmedling är gjord. Det finns inget arbetsgivaransvar och därmed inget skydd om du exempelvis skulle göra illa dig medan du hänger upp den där tavlan. Dessutom, om du är mottagare av tjänsten, har du ju heller ingen garanti för att personen som kommer hem till dig är kunnig och professionell.
Det är helt enkelt ett sätt att dumpa löner, göra arbetsmarknaden mindre trygg, och försvaga möjligheterna för riktiga (för att fortsätta på exemplet med tavlan) hantverkare att kunna arbeta på ett seriöst sätt. Appen representerar på många sätt den nya “gig-ekonomin” som man brukar tala om, där desperation styr och den arbetsmarknad där fast jobb och trygghet är ett minne blott.
Frågan är egentligen inte om appen är ett dumt hittepå. Det är tydligt. Den egentliga frågan är var fackföreningsrörelsens plats är i denna nya gig-arbetsmarknad. De klassiska “arbetaryrkena”, som bygg- och industriarbetare, är inte längre dagens arbetarklass. Det är framförallt unga och nyanlända som är det.
Det är personer som tar dessa “gig” för att de inte får något annat jobb, och som utnyttjas på en fusk-arbetsmarknad som inte bara exploaterar desperata utan dessutom skapar ett låglönebudande även inom de branscher där seriösa aktörer verkar.
Fackförbunden har länge haft problem med rekrytering. Stolpiga metoder för medlemsskap, där om det är otydligt vilken bransch du tillhör också blir svårt att välja ett visst fackförbund. Redan taskiga arbetssituationer och låga löner som gör att många unga faktiskt inte har råd med fackavgiften. Dessa är några exempel.
Vissa av problemen går att lösa politiskt, exempelvis som när regeringen införde möjlighet att göra avdrag för fackavgiften i deklarationen, men de flesta problemen måste fackförbunden lösa själva. Inte för att inte politik behövs för att reglera den nya arbetsmarknaden, det behövs givetvis, men fackförbunden måste klara av att visa att ett medlemskap i facket är relevant även för de som inte har traditionella arbeten, för dessa är en allt större och växande grupp.
Om inte fackföreningsrörelsen snappar upp och börjar organisera även de som tar dessa gig-jobb, så kommer vi inte bara få en arbetsmarknad där folk utnyttjas för en låg lön och noll trygghet, vi kommer också få ett Sverige där facken urvattnas och beställare kan välja bort seriösa arbetsgivare varpå dessa också kommer tvingas in i konkurrens med appar som Workish.