Sveriges utrikesminister Ann Linde (S) har i veckan kritiserats för en intervju hon gjort på engelska som av många ansetts vara för dålig. Hennes engelska är absolut inte perfekt, men det är också bara i Sverige den debatten hade kunnat uppstå.
I andra länder finns nästan en nationell stolthet över att ha en brytning, eller inte ens kunna engelska. Vi i Sverige har, i jämförelse med många andra länder, goda engelskakunskaper. Även Ann Linde. I frågan om språkliga kunskaper handlar mycket om klass, och kanske framför allt ålder.
Yngre generationer lär sig engelska snabbare än någonsin, och det beror inte på skolan utan på yngre personers tillgång till populärkultur, spel, och sociala medier. Internet, helt enkelt. Ann Lindes engelska är inte mycket sämre än den är för flesta svenskar i hennes ålder, och då är frågan varför folk väljer att kritisera just henne för detta?
Hennes engelska kanske hade kunnat förväntas vara bättre med tanke på hennes uppdrag, men å andra sidan har vi i Sverige en representativ demokrati och politiker ska vara representanter av folket. Det kan väl kännas skönt att politiker inte är felfria? Ingenting av det hon faktiskt sa i intervjun var på något vis kontroversiellt. Hade det varit så hade ju intervjun absolut varit skäl till kritik.
Det går ju bara att lyssna på vilken intervju som helst med makthavare från alla delar av världen så är deras engelska antingen med en stark brytning eller obefintlig. Och är den obefintlig så bryr de sig inte, för det finns som sagt någon slags nationell stolthet över att tala sitt eget språk.
Det känns mest tröttsamt. Spelar detta en så himla stor roll? Ska en politiker behöva bli hatad och hånad, inte för vad hon säger, utan för hur hon säger det? Uppenbarligen är det så, men det är riktigt trist. Och kanske har denna hatstorm också att göra med att politikern i detta fall är kvinna.
Samma personer som hatar på Ann Linde nu är personer som väljer att känna nationalistisk stolthet när det passar. De hatar att Sverige skickar sånger på engelska till Eurovision, men hatar när Ann Linde inte pratar perfekt engelska. De sjunger med glädje svenska nationalsången men kallar damlandslaget för kossor.
Hatare är helt enkelt aldrig konsekventa. De vill bara hata. Och när Ann Linde agerar som en kompetent politiker gör och inte uttrycker någonting kontroversiellt i en intervju, då måste de hitta någonting annat de kan hoppa på. Det är, rent ut sagt, tragiskt.