I höstas presenterade OECD, den ekonomiska samarbetsorganisationen för västvärlden, en rapport om norra Sverige. Rapporten konstaterade att det ser ganska bra ut för norra Sverige jämfört med andra regioner i OECD-området.
Produktiviteten och sysselsättningen är hög. Det finns tillgång till bra bostäder och fin miljö. Människor har ett högt välbefinnande. Bara Stockholm har högre bruttoregionalprodukt per capita än Norrbotten!
Med detta sagt: Bilden är inte entydig. Det är stora skillnader mellan växande kommuner som Piteå och Luleå och mindre kommuner som Arjeplog och Arvidsjaur. Förutsättningarna för näringslivsutveckling, offentlig service och annat är mycket olika. Därför finns det fortfarande ett arbete att göra för att skapa likvärdiga livsvillkor i hela landet.
Det är även bakgrunden till regeringens kommunutredning, som tillsatts av civilminister Ardalan Shekarabi och ska analysera hur kommunerna utifrån sina varierande förutsättningar ska kunna möta samhällsutvecklingen.
Det ska bli intressant att se vad utredningen så småningom kommer fram till.
Själv tror jag att en av nycklarna är att bygga vidare på skatteutjämningssystemet mellan landets kommuner. Det är en central förklaring till att Sverige har relativt små regionala skillnader jämfört med andra OECD-länder. Det finns bra skolor, service och fungerande hemtjänst även i landets fattigaste kommuner.
Från och till ifrågasätts systemet i samhällsdebatten – icke minst från högerpolitiker i Stockholmsområdet. Men det går inte att underskatta utjämningspolitikens betydelse för att skapa anständiga livsvillkor i alla delar av vårt avlånga land.
Utan den skulle Sverige ha betydligt större regionala klyftor.