Han har redan styrt landet i 16 år och nu kan han sitta som president i ytterligare tio år. Den nya författningen gör att mandatperioden startar om och Erdogan kan börja från noll igen. På liknande sätt har Rysslands president Vladimir Putin bäddat för ett långt maktinnehav.
Den allt mer auktoritäre Putin var också en av de första att gratulera till segern, tätt följd av lika auktoritäre Viktor Orbán i Ungern. De rider på en nationalistisk våg som hyllar starka män som stadigt knyter ännu mer makt till sig. Väljarna verkar obegripligt nog acceptera att de långsamt stryper demokratin.
Erdogan har gått stenhårt fram sedan det misslyckade kuppförsöket sommaren 2016. Massarresteringar satte 200 000 misstänkta anhängare till bannlysta Gülenrörelsen bakom lås och bom. 110 000 statliga anställda miste jobbet och regimkritiska medier stoppades. 170 journalister sitter fortfarande i fängelse.
Erdogan har dominerat valrörelsen. Han har fått tio gånger så mycket plats i medierna som motståndarna. Prokurdiska oppositionspartiets HDP:s presidentkandidat Selahattin Demirtaş sitter i fängelse anklagad för terrorism och Erdogan beskriver partiets alla företrädare som ”terrorister”.
HDP fick ändå över tio procent av rösterna i parlamentsvalet som genomfördes samtidigt. Erdogans parti AKP fick inte egen majoritet i parlamentet utan blir beroende av stöd från ultranationalistiska MHP.
Det gör inte läget bättre för landets minoriteter. Jakten på kurder och oliktänkande kommer att fortsätta. Undantagstillståndet från 2016 kommer att upphöra, men Erdogan får ändå göra som han vill.
Premiärministerposten tas bort och presidenten utser helt på egen hand regeringen. Parlamentet ska inte godkänna regeringen och dess möjlighet att granska ministrarna minskar. Presidenten får utfärda lagliknande förordningar utan att parlamentet är inblandat.
I sitt segertal utropade Erdogan ”sina” 81 miljoner invånare till vinnare. Så ser en despot med storhetsvansinne på befolkningen. Han hävdade att Turkiet gett världen en lektion i demokrati, men i praktisk handling för han landet i en helt annan riktning.
Han lovade att fortsätta bekämpa terrorismen, att slåss för ett friare Syrien och att stärka Turkiets internationella anseende. Det är löften som ger anledning till oro. De betyder fortsatt klappjakt på oliktänkande, fortsatt stöd till Syriens brutale diktator Bashar al-Assad och fortsatt samarbete med andra auktoritära ledare.
Med en inflation på tolv procent, en svag valuta och en överhettad ekonomi borde den nyvalde presidenten prioritera andra frågor, men det gör han inte.
När Erdogan kom till makten 2002 såg Turkiet ut att vara på väg mot medlemskap i EU. Nu är bilden en helt annat. Erdogans styre luktar mer diktatur än demokrati.