Vi har haft ett par turbulenta inrikespolitiska veckor sedan moderatledare Anna Kinberg Batra den 19 januari plötsligt lät meddela att hon och hennes parti inviterat Sverigedemokraterna till samarbete. Hur detta samarbete ska gå till talas det däremot tyst om.
Sannolikt hoppas Moderaterna att de ska kunna följa den så kallade Gävlemodellen, där (M) och övriga borgerliga partier regerar med stöd av ett passivt SD. Nu är den modellen knappast applicerbar på SD i riksdagen. Därtill är inte Jimmie Åkesson intresserad.
Ska han stödja moderaterna och en eventuellt kommande borgerlig regering vill han också ha inflytande. Något som Centerpartiet och Liberalerna tagit fasta på i sin ovanligt hårda kritik av Kinberg Batras utspel. Fortsättning följer.
I övrigt tycks vi gå mot fortsatt osäkra tider vad gäller det politiska landskapet. Nog skulle man tro att den goda ekonomin, och allt som följer i dess spår, skulle ge skarpa avtryck i väljaropinionen. Så brukar det vara, men nu är det annorlunda. Socialdemokraterna står mer eller mindre och stampar på samma fläck i väljaropinionen.
Den allt hetsigare politiska vardagsverkligheten gör att det lätt skapas utrymme för kortsiktiga massmediala upptåg, där den långsiktiga politiska färdriktningen kommer på undantag. Socialdemokraterna är inte ensamma om att ha fastnat i den tvångströjan.
Generationer av svenskar har skapat sig en bild av socialdemokratin som välfärdens försvarare och som garant för visionen om ett gemensamt samhälle, där alla ska synas och ingen ska hamna på efterkälken.
Samhällsutvecklingen går just nu i många stycken stick i stäv mot människors förhoppningar. Vad ska hända med sjukvården? Oron sprider sig när ledande landstingspolitiker, många dessutom S-märkta, säger att pengarna inte räcker till den vård som medborgarna efterfrågar.
Prioriteringarna blir allt tuffare. Vårdplatserna färre.
Är du gammal och har en besvärlig höft eller knä måste du kanske i framtiden själv betala delar av din operation. Då är den solidariska finansieringen av svensk sjukvård inte längre trovärdig, och inte heller den svenska sjukvårdsmodellens grundpelare: att alla ska ha tillgång till god sjukvård oavsett bostadsort eller plånbokens storlek. Det finns redan gräddfiler i vården.
Därför är det hög tid att Socialdemokraterna bestämmer sig för hur välfärd och rättvisa ska formuleras i dagens politiska verklighet.
Vad vill socialdemokratin egentligen med sjukvården, med omsorgen, med skolan? Vi känner alla argumenten om vikten av bra sjukvård och äldreomsorg och en rättvis skola. Resurser ska komma. I dag fortsätter nedskärningarna och privatiseringarna. Människor marginaliseras.
Partiet måste bli tydligare, men det kan aldrig ske genom att bli ett mittenparti, där i dag skillnaden mellan borgerlig retorik och delar av den socialdemokratiska är snarlik och något som förvillar. Är de två huvudmotståndarna så lika vad spelar det då för roll vem jag stödjer?
Nya tag måste till för en politik som berör människorna i deras vardag.
Det allvarliga är att det inte finns ett uns av offensiv eller idéer om att hitta vägarna till en rakare och tydligare politik Det gäller både jobben, den framtida välfärden och socialpolitiken.